Det var länge sedan jag gjorde en uppdatering inser jag nu, men det är mycket som cirkulerar både runt mig och i mig och den senaste veckan har tankarna vandrat kring det här med olika dieter och batningskurer, det finns så många olika och det finns de som 5:2 dieten som den utmärkta blaskan aftonbladet både hyllar (läs att den säljer plusabonnemang och lösnummer) och ratar (ledare, debattsidor och liknande). Jag stör mig väl mer på den dieten än många av de andra, t ex LCHF, dukan, viktväktarna och liknande just för att den hetsar till ett sjukt beteende, 5 dagar i veckan ska du fasta och får väl äta max 500 kcal/dag och sedan de två andra dagarna får du äta 2000 kcal/dag. Hur tror ni egentligen att kroppen reagerar på detta, rent fysiologiskt så håller kroppen hårt i fettet när man beter sig så och lagrar in fett när den väl får tillräckligt med kalorier för den tror att vi som stenåldersmänniskorna svälter och när vi väl äter så ska detta sparas så mycket som möjligt! De kilorna man går ner under veckan är mest vatten och avfallsprodukter som släpps ut av kroppen, det är ren biologi. Jag levde på modifast en månad inför min operation, i början var det värsta jag någonsin gjort för jag ville ha mat, jag ville ha fetdrypande mat, på slutet saknade jag mest att tugga och tröttnade på smakerna på de förbannade drinkarna, men jag genomled det för att jag ville verkligen kunna få min operation, men om jag tror att det är sunt att genomföra sådana dieter för att tappa några kilon och sen börja äta normalt igen, nej, det tror jag inte, jag gjorde det för att genom den snabba viktnedgång som den dieten gav så minskade fettet kring mina tarmar och inre organ och gjorde det enklare för kirurgerna att genomföra operationen genom titthål, även om det inte var en garanti för som min kirurg sa att de försöker genomföra det med titthål men det är inte säkert att det går och då blir det en öppen operation.

Men tillbaka till det här med dieter och bantningskurer igen, när du får för dig att ja, jag vill gå ner i vikt, absolut, men försök göra det på ett sunt sätt och inte genom en snabblösning för den där snabba lösningen kommer slå tillbaka på dig i slutändan för oftast går du upp mer i vikt än vad du gick ner med den snabba lösningen. Varför? Jo för att vi inte ändrar tankesättet eller beteende genom en snabb lösning. Jag är själv sådan ibland, jag vill ha en quickfix, det ska ske nu, omedelbar tillfredställse och om det syns på vågen, ja men absolut, helt underbart, kläderna som satt tajt kanske sitter löst, men du har inte genomfört den förändring som faktiskt krävs för att du ska kunna bibehålla viktnedgången. Jag menar inte att alla som genomgår en modifast/nutrilett/naturdietkur går upp igen, för en del är det den kickstart de behöver för att få igång motivationen och ändra sitt sätt och great for u! Men för mig har det inte fungerat för jag har aldrig lyckats bryta mina trender när det kommer till mat, innan operationen så var det inte ovanligt att jag inte åt på x antal timmar för att sedan vrålhungrig slänga i mig en jätteportion eller gå runt och småäta en hel dag eller två eller tre. Jag har alltid haft en osund inställning till mat och det är jag den första att erkänna, det är ingen hemlighet. Men vad som är skrämmande med dieterna är varför de ens existerar, nu handlar det inte om enbart människor på bmi 40-50 som genomgår dieten under veckorna och sen på helgerna så "unnar" de sig något gott på helgen, gärna tillsammans med kalorispäckad flaska vin utan det handlar om människor med några kilos övervikt om ens det för att samhället, alltså VI, allihopa, inte kan inse att alla är olika, att alla är inte trådsmala benrangel med ätstörningar utan vi är människor och alla är olika. Men idealbilden förändras, det har den gjort genom århundranderna, det fanns en tid där att vara smal betydde att du var fattig och inte hade råd med mat medan en korpulent kropp betydde att du hade pengar och kunde äta dig mätt och gärna mer än mätt. Här i västvärlden svälter vi oss smala medan i Afrika så svälter de för det finns inte mat. 

Det är ideal, vikten av att passa in, att inte sticka ut, inte vara annorlunda, hålla sig till normen, som skapar problem, jag säger inte att vi inte skulle ha problem med ätstörningar även utan det sjuka ideal som vi har i dagens samhälle för det skulle vi, det finns de, speciellt unga kvinnor som försöker hålla ångesten borta genom att kontrollera det de kan, nämligen sitt kaloriintag. Men skulle de kunna vara mycket färre om idealen inte såg ut som de gjorde? Absolut. Men det är min åsikt!

Jag pratade med en vän om min egen viktnedgång och attraktion och han ställde en direkt fråga när vi pratade om just det, om jag upplevde att han någonsin funnit mig oattraktiv, trots min kraftiga fetma och det har jag aldrig gjort, men däremot, nu när jag känner mig mer trygg i mig själv så blir jag även mer attraktiv då jag har ett självförtroende. Hade jag haft ett bättre självförtroende om jag inte känt mig dömd av samhället för min övervikt? Kanske, men det är inte säkert, jag har ätit för att dämpa min ångest, jag har ätit för att trösta mig själv, jag har ätit för jag är hungrig, jag har ätit för att det är gott. Mat är en stor del av det sociala spel som pågår runt omkring oss hela tiden, jag vet inte hur många av er där ute som känner att kassörskan i kassan ger dig en dömande blick när de ser vad som ligger på bandet och du står där kraftigt fet och när du kommer hem så stoppar du i dig allt du handlat för att dämpa känslan av ångest du har inom dig för den dömande blicken som kanske inte ens fanns där!

Jag genomförde inte min operation för att jag trodde att jag skulle bli en beachmodell utan jag genomförde den för att efter 15 år av misslyckad bantning var jag större än någonsin med en startvikt på 137 kg, jag ville kunna orka med att leva och inte bara genomföra en kamp för överlevnad, en del sitter säkert där och skakar på huvudet, men herre gud människa, det är bara att ta dig i kragen, det handlar om karaktär, det är klart att du kan, jag klarar det ju, ja, men jättestort grattis till dig! Jag är skitglad för din skull, men jag kan inte, utan operationen hade jag säkert vägt en 140-145 kg i dagsläget, jag har gått ner 60 kg på mindre än 18 månader, jag hade aldrig klarat det utan en operation, jag hade dött, antagligen innan jag fyllde 50 år utan det här, om jag har tur så kanske jag kan komma ner på ett "normalt" BMI, men vet ni vad, det är ok om jag inte gör det heller, för jag har fått livskvalitet, jag vågar ta för mig mer av livet, jag vågar vara mig själv mer för att folk har lättare att se mig utan att döma mig. De ser mer av min personlighet för jag vågar släppa fram den, jag är inte längre lika rädd för att ta plats, men är det fortfarande jobbigt med mycket folk runt omkring mig, absolut. Harjag fortfarande dagar när jag mår skit och använder mat som tröst, jajamensan, men vet ni vad, de är betydligt färre och varje dag försöker jag skapa fler verktyg för att komma i ordning med mitt beteende. Är det en kamp, det kan ni ge er fan på att det är, vissa gånger vinner jag och andra förlorar jag, men det slutgiltiga slaget är inte kommen än. 

Jag kunde inte sova och låg och tänkte på dieter och vikthets, började formulera ett inlägg jag skulle skriva, men det blev ett helt annat, men det var kanske vad jag behövde, rensa skallen på mycket, ventilera och ge utlopp för min frustration, rädsla, hopp och förtvivlan. Jag är fortfarande samma människa som jag var innan operationen, det har inte förändrats, däremot så ja, jag är tuffare, har mer skinn på näsan, vissa dagar är det lätt att ställa sig upp när livet slår ner mig och andra så ligger jag kvar, drar täcket över skallen och inser att ok, idag är en sådan dag, men alla människor har sådana dagar, jag är inte unik, men jag har andra saker som gör mig unik, det har alla människor så tänk på det, för vi är alla snabba på att döma människor för att de inte passar in i normen, det kan vara klädstil, utseende, beteende eller sjukdom, men vi är alla unika och förtjänar alla att någon ser oss för den vi är... Inte för den de tycker vi borde vara eller samhållet tycker vi borde vara, snälla ta med er detta när ni möter någon som ni känner att nej, passar inte i min norm för hur en människa ska vara/bete sig/klä sig eller vad det nu är. Möt era medmänniskor där de befinner sig just där och då och ni kommer känna respekt för er själva.

Nej, nu blir det tillbaka till sängen och bebisarna som säkert passar på att ta över hela nu när jag värmde upp den och sen bara övergav den...

Hoppas ni mår bra alla där ute och ta hand om er!

Love u guys!

Har bara några dagar kvar på praktiken nu, har riktig nedräkning nu innan jag kan få ansöka om min legitimation och få det här färdigt en gång för alla och kunna lyfta månadslön, ta semester som faktiskt är betald i höst för att vara hundvakt åt mina föräldrar som ska åka bort. Men den senaste tidens stress med både jobb och praktik börjar ta ut sin rätt, jag är nedstämd, lägenheten ser ut som kaos och har inte ork att städa. Men måste för på tisdag kommer bostadsbolaget på sin årliga inspektion och vill att det i alla fall ser acceptabelt ut när de kommer, men vet inte hur jag ska orka, sitter här och känner mig panikslagen över allt som behöver göras och ingen som helst energi att göra något alls. Sedan har stressen triggat igång gamla takter med, jag har i många år haft problem med mat och aptit när jag är trött och stressad eller deppig, jag tappar aptiten, maten smakar inte, jag vill inte äta alls helst, vilket kanske inte har varit optimalt innan, men jag har fixat det för när jag väl åt så blev det ju en relativt stor portion, men nu vill jag inte äta för inget smakar och jag blir oftast illamående när jag äter eller tänker på mat, men jag måste äta regelbundet, jag är dock väldigt glad att jag har vänner som stöttar och bråkar med mig. Jag har redan innan den här perioden började visat tecken på att min kropp inte får den näringen som den behöver så jag ska dricka två näringsdrycker per dag, jag får kämpa med det också, de smakar ok, men någonstans i hjärnan vill inte den koppla varför det är så viktigt och det är lätt att glömma bort.

Det är maten som är mitt stora problem och gamla, inrotade vanor, jag måste försöka äta även om jag mår illa, jag är stressad, jag inte är hungrig, men det är jävligt svårt och sen kommer den där lilla rösten längst inne från en vrå, men vad då, om du inte är hungrig så ät inte, om du är stressad är det kanske bättre att du äter sen för du kommer bara äta för snabbt och må illa. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, ställa en klocka skulle vissa säga, men det funkar inte, jag skulle bara stänga av den och skita i den för det är inte motiv som fungerar, jag funderar på att skriva matdagbok, men jag är rädd för att det ska utvecklas så att jag inte äter för då behöver jag inte skriva och då behöver jag inte se vad jag stoppar i mig. Samtidigt som jag är LIVRÄDD för att jag i det långa loppet kommer behöva bli inlagd med dropp för att jag är undernärd.

Jag är så kluven, jag vet alla risker, jag vet vad jag borde göra, jag försöker följa de råd jag får av de som gjort samma operation och genomgått liknande operationer, men jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen. Kanske borde hitta någon som kan flytta in, men är inte så jävla lätt när alla har sina egna liv och jag vill inte vara till besvär heller, men jag vet att de vänner jag har och pratar med om det här ställer upp på alla sätt de kan, genom att tjata och bråka med mig så jag ger upp och äter. Och jag mår bättre, men jag måste försöka att klara det här på egen hand också, jag vill komma tillbaka till de vanorna jag hade där ett tag, när jag åt regelbundet, jag mådde bra. Men sen kom stressen och med stressen en nedstämdhet och med den allt annat. Jag vill bara nå en balans igen :(

Först vill jag be om ursäkt för jag inte har uppdaterat på så extremt länge, men det har varit full rulle i livet med jobb, åka bort till både ena och andra stället, jag har varit nere hos mina föräldrar och hälsat på i två omgångar och jag har även varit uppe i Idre Fjäll en vecka och försökt slappna av. Jag har även jobbat som tusan känns det som, men nu börjar det lugna ner sig, iaf i mitt huvud för jag har bestämt mig för att jag ska lära mig att priotitera mig själv ibland, att inte automatiskt säga ja för någon frågar utan tänka efter innan.

Så vad har skett sedan sist? Mycket faktiskt, börjat komma in i sjuksköterskerollen lite mer, men jag känner att jag har lång väg kvar och bara känner att herre jävlar, kommer jag fixa det här verkligen? Är det här rätt väg för mig att gå? Men jag tror faktiskt det. Snart ska jag återvända till skolan och vara student igen, inte ha eget ansvar utan ha en sjuksköterska som är ansvarig för det som jag gör, vilket känns helt sjukt faktiskt för på helgerna kommer jag återvända till jobbet och ha eget ansvar, kommer nog kännas väldigt schizo om jag ska vara ärligt. Men jag trivs väldigt bra på min avdelning och jag har roligt med mina arbetskamrater!

Så vad sker förutom jobbet? Vikten tickar neråt, som lägst har jag varit nere på 101,7, alltså mindre än två kilo kvar till den magiska gränsen och jag tror jag inte varit där på minst 12 år så det känns helt sjukt! Och klädkontot det bara växer då kläder blir för stora och måste köpas nya. Dock är jag dålig på att ställa mig framför en kamera och när jag tittar på mig själv i spegeln så kan jag se att jag gått ner i vikt, men ser nog fortfarande mig själv som innan operationen, det är svårt att ta in att jag inte är överfet längre utan bara fet och på väg neråt. Men på lördag är tanken att jag ska ner till en affär i närheten och köpa nya kläder, i normala storlekar, men de är stora i storleken och sitter tajt, men tydligen är det ok, jag behöver inte gömma mig längre, men det är ett beteende som är EXTREMT svårt, jag tycker att fy fan, ska jag verkligen visa upp att det där fläsket som jag drar runt på? 

Rent psykiskt så har jag pendlat en hel del, med mycket jobb gjorde att jag inte kunde ta mig tiden att reflektera och det gjorde att allt samlades inom mig. Jag är så glad att jag har vänner som H., S. och V. som lyssnar på mitt gnäll, ger mig råd som jag egentligen vet och som inte dömer mig när jag gnäller och är grinig och jävlig. Jag tror att det har varit för mycket med annat också och jag har inte kunnat göra på samma sätt som tidigare, nämligen trösta mig med mat, gömma mig bakom maten, belöna mig med maten. Allt kunde matens användas till och det är svårt att bryta sådana beteenden och det är ok att inte alltid få dåligt samvete när det inte funkar för mig, men det kommer ordna sig, får bara ta mig i kragen och prata med Torsby igen och be om remiss igen för att få någon att prata med om beteenden!

Och nu är det alltså två veckor kvar tills jag ska ut på praktik igen, det kommer gå bra, sedan kommer jag ha min legitimation och kunna fokusera på att bara jobba. Och kunna fokusera på mig själv också, det är några fullspäckade veckor jag har framför mig utöver praktik och jobb, i oktober ska jag vara hundvakt så mina föräldrar ska kunna åka till Säffle operan, och sedan ska jag i november både gå på Ladies Night med några tjejer på jobbet och sedan ska vi även gå på Evigt ung med de. Något jag ser fram emot, men redan på lördag ska jag ut på med några från den gamla klassen från uni och käka middag och ha trevligt. Sedan i december ska jag återigen vara hundvakt för då ska mina föräldrar åka till Prag för att fira deras 40-åriga bröllopsdag och det känns roligt att kunna hjälpa till.

Men jag försöker ta itu med ett stort problem, som min övervikt skapat, nämligen min frivilliga isolering, jag har inte velat gå ut och vara med folk för jag tycker att folk stirrar på mig och jag vill verkligen bryta det här och gänget som jag jobbar med är så underbara och trots att jag är ny på jobbet så försöker de verkligen göra mig till en i gänget och jag är så glad för det! Jag är så tacksam för att jag fått den här chansen av landstinget att få en ny möjlighet till ett liv.

Jag har även skaffat ett gymkort och nu tänker jag försöka ta tag i allt och göra det här till en bra möjlighet även om kilorna försvinner av sig själv just nu.

Sedan får jag besök i helgen också, är aldrig fel med sådana, det är alltid roligt när telefonen ringer och jag hör E:s röst och han frågar om de är välkommna i helgen för han hade tänkt fel och det är bara en bonus att det sker en helg när jag  är treledig :) Så i morgon blir det till att röja och ta mig till affären och köpa hem så det finns saker hemma att bjuda på.

Glömde ju bort en viktig sak som ska hända, i december, två dagar före jul ska jag gå på Sabaton i Karlstad och biljetterna är köpta, till mig, till E och två biljetter till V. och D. Fan vad skoj det ska bli, har ju för fan mycket att se fram emot!! Jäklar vad jag försöker iaf!

Första lediga dagen på en vecka och jag sitter och grinar... Nja, det är väl både positivt och negativt som gör det, men är trött idag, men kanske inte så konstigt, gått från dag och kvällsjobb till natt och sen tillbaka till kvällsjobb så varit en vecka som gått upp och ner och jag är trött, men nu så jobbar jag kväll i morgon, sen dag lördag, kväll söndag. Men nattjobbet har slängt alla matvanor åt helvete och det fungerar verkligen inte just nu. Jag åt några nötter till frukost idag och är verkligen inte det optimala! Ska iväg till affären och handla snart, så jag kan försöka göra en omstart när det kommer till maten! 

Men fattade ett beslut idag som legat och gnagt inom mig sedan operationen, skickat ett brev till Torsby och dr. Axer, inte han som opererade mig, men han som sådde tanken i huvudet och den doktor som jag har ett förtroende för när det kommer till det här, jag har bett om remiss för samtalskontakt ang. min ätstörning, helst av allt vill jag ha en kontakt med ätstörningsenheten här i Karlstad, men vill ha en blandning av KBT eller liknande samtidigt som en gammal hederlig samtalskontakt kan rensa ur skallen också. Jag vill ha både och, jag vill ha bort tänket kring maten samtidigt som jag får reda ut alla känslor kring det så jag inte skapar andra negativa beteenden, vilket också är en stor rädsla.

Det finns risker för någon som mig, som gjort en viktoperation och har ett beroendetänk att när jag nu inte kan eller vill använda mig av mat, jag försöker verkligen tänka när jag handlar så det blir rätt saker som kommer innanför dörren, men vad jag vill och vad min hjärna vill är olika, att jag tar till andra saker för att dämpa alla känslor och ångest och det har jag redan gjort. Jag har gått tillbaka till ett gammalt invant beteende där jag tackar ja till ALLT jobb jag blir erbjudet för när jag är hemma så får jag ångest... Så nu jobbat de senaste 7 dagarna i rad, en salig blandning med avslutning i går där jag gick av ett nattskift kl. 7.00 och sedan på ett kvällsskift 13.30 och hann sova, äta och ta mig dit också, men det straffar sig. Jag mår inte bra idag och jag visste att det här skulle komma. Men jag gör allt för att fly från ångesten och det är skrämmande.

Bestämt mig för att höja min anti-depressiva till det dubbla från och med idag och nästa vecka, på torsdagen så åker jag på semester till Uddevalla över helgen, jag tänker ta med mig en bra bok eller två och sen njuta av västkusten och hoppas på bra väder så vi kan åka till Marstrand, Lysekil och Grundsund, fick mamma att lova att hon ska spara makrillshuvudet om de äter någon makrill så jag kan lägga mig på en brygga i Grundsund och försöka fånga strandkrabbor, sen får jag nog leta upp en baddräkt, jag kommer nog vilja bada. 

Där tog energin i huvudet slut, dags att ta mig till affären och handla hem vettiga saker och sen ta en promenad i den strålande solen, tror att det är bra för hjärnan och sen kan jag slappna av och vara idag. Tänker unna mig själv det.

Rent viktmässigt har jag pendlat upp och ner från 114,5-115,5, det är inte ovanligt att kroppen stannar upp, går upp lite och står still, men blir ändå frustred, för hoppas fortfarande på att komma ner till 112 kilo till den 14 juli, då har jag lyckats gå ner 25 kilo på tre månader. Men får se vad som händer, kroppen reagerar på allt som varit den senaste veckorna.

Nej, nu affären, sen vila och god mat också kanske...

STATUSUPPDATERING, INNEHÅLLER FEST OCH EXAMEN

Ja, jag har ju inte uppdaterat bloggen på ett bra tag, men drabbades av diverse olika saker som gjorde att det inte blivit av, det började ca 2-3 veckor efter operationen, jag fick en djävulsk smärta i magen, som vägrade släppa och trots dubbelbehndling med panodil och voltaren. Jag ville inte göra något utan bara ligga i den ställning där det inte gjorde ont, att andas djupt gjorde ont, hosta gjorde ont och nysa gjorde ont och så klart blev jag förkyld med nysningar och hosta. Men ca 2,5 vecka efter op var jag på examensfest med klassen på Pitchers i Karlstad, det var jätteroligt och jag hade ork att stanna ute till klockan 2 på natten med högklackat och allt :-). Och då var det bara en vecka kvar till examensceremonin i skolan, men smärtan kom lördagkväll, låg på sidan och skulle lägga mig på mage i soffan och det smällde till och det gjorde skitont. På måndagen tog jag kontakt med Torsby om det var normalt att ha ont, på kvällen fick jag ett samtal om att de ville ha upp mig på röntgen dagen efter och jag skulle gå via akuten. Jaha, var bara att kliva upp och ta tåget tidigt upp och sen vänta på att få en röntgentid, men var trevliga sjuksköterskor iaf, även om läkaren var en idiot, genomgick en kontraströntgen som inte visade något och tog prover som inte visade något för det kunde jag inte få göra i Karlstad, gud förbjude! Så åkte hem igen utan ny medicin, dagen efter kom mina föräldrar upp inför examen. Smärtan hängde i! Men på fredagen var det dags, då examinerades jag som sjuksköterska, var en underbar cermoni och tack vare en bra vän hade jag inte ont då jag fick tradolan att ta. Helgen gick och mejlade torsby och bad om att de skulle skriva ut tradolan så jag hade hemma att ta. På måndagen började jag på mitt nya jobb som sjuksköterska på dispans på en avdelning på sjukhuset! Känns underbart, måndag och tisdagen gick jag på 2 tradolan om dagen tillsammans med hjälpdoser av voltaren och panodil under dagen, men onsdag och torsdag slapp jag, sen fredagen och lördag morgon tog jag tradolan då jag hade redigt ont igen, men nu verkar den släppa igen och klarar mig på panodil och voltaren. Och ska snart iväg och jobba, vissa dagar har jag problem med att äta och andra dagar går det lättare, men får i mig 4 måltider per dag, frukost, lunch, middag och minst ett mellanmål och enligt dietisten är det ok. Men svårt ibland att få ihop det :( men så är det ju!

SJÄLVHAT, SJÄLVFÖRAKT OCH ÖVERVIKT

Självhat och självförakt är något som jag känt i många år angående min kropp och mig själv, jag blev inte så överviktig som jag är och varit under flera år för jag älskar mig själv utan allt handlar om en ond spiral som handlar om hat, förakt, missnöje, rädsla och en vilja att skada sig själv. Iaf för mig. Jag försökte intala mig själv att jag kunde älska mig själv även om jag hela tiden omedvetet och medvetet straffade mig själv och föraktade mig själv. Jag åt för att belöna mig, jag åt för att straffa mig själv, jag åt för att trösta mig, jag åt för att gömma mig. Jag rökte två paket om dagen, jag drack mängder med läsk, jag åt helt fel, både i portionsstorlekar, typen av mat och vilka måltider jag åt. Jag tröståt mellan måltiderna, allt som var sött, salt, fett och som kunde dämpa mina känslor. Jag brukade säga att genom min livsstil gav kroppen en valmöjlighet om hur den ville dö, cancer, hjärtinfarkt, stroke, diabetes med deras följdsjukdomar. Jag försökte få det att låta som jag skämtade, men nej, det var inget skämt, det var allvar, det var så jag resonerade, varför ska jag förstöra kroppen genom bara ett sätt när det finns mängder av sätt att göra det på? Varför inte förstöra min egen hälsa på alla sätt jag bara kan då jag avskyr mig själv och inte vill något annat än få gömma mig för ingen kommer ändå vilja ha mig...

Det är en del av mina tankar, jag fortsätter med fortsättningen senare, det här väcker mycket tankar och känslor som jag vill kunna få ordning på innan jobbet så jag inte har tankarna på annat håll när jag väl är där. Tack till alla som orkar läsa, ta hand om er! Ha en bra söndag nu!

Jag har varit dålig på att uppdatera min blogg, men nu kommer då min "op-berättelse" och hur jag mått sedan dess, idag är det över en vecka sedan jag opererades. 

På tisdagen den 15 maj så väcktes jag runt halv sex på morgonen av nattpersonalen för min sista hibiscrubdusch och ombyte till op-kläder, natten innan hade jag sovit i en sån där nattskjorta och trosor från landstinget och fy fan säger jag bara! Aldrig mer! Sitter åt helvete på och är obekväma också, det är synd att vi tvingar på patienterna de, måste finnas bättre kläder att få sova i. Men iaf så drog jag på mig sådana kläder igen samt opstrumpor efter duschen och promenerade tillbaka till sängen, somnade om tills dag-sköterskan väckte mig igen, gav mig min premedicinering innnan operationen och satte en PVK (en nål som sitter kvar i venen) och så åkte jag ner i sängen upp till operation där jag fick blå tossor på mig och gå från sängen in till op-bädden där jag la mig. Det var jättetrevlig personal som lindade mina ben och jag fick andas in syrgas i en mask och sen kom sövningsgasen. Jag kände mig varm och tung i kroppen och sen var jag borta. När jag vaknade var jag på uppvaket och hade så jävla ont i magen, det kändes verkligen att de varit och skurit i mig kan jag säga. De gav mig mer smärtstillande, rättade till syrgasgrimman, ringde mamma som jag ville och jag försvann in i en annan värld ett tag till. Sakta vaknade jag till liv, fick smärtstillande 1-2 gånger till på uppvaket. Jag var nog en lite jobbig patient för ville inte ha syrgasen fastän min syremättnad låg kring 90-91, men när jag fick sätta mig på sängkanten steg den till 94-95 så hon gav upp. Men fy fan vad ont det gjorde att sätta sig på sängkanten, fick lägga mig på sidan och sen använda mig av mina armar och armbågar för att komma upp i sittande och då snurrade det lite, men fick skölja munnen med vatten och det kändes bra. Jag hade dropp som gick, tre PVK som alla satt i vänster ar, två på handryggen och en i underarmen med trevägskranar som hängde och det var jobbigt när jag skulle röra armen så de var helt lösa. Sen fick jag stå upp en kort stund med hjälp av ett gåbord. Dock hade jag KAD när jag vaknade, jag fick veta det innan jag sövdes, men innan hade jag blivit lovad att slippa sådan, men när jag vaknade och hade så jävla ont var det jävligt skönt att slippa ta sig till toaletten!

Jag var kvar på uppvaket till klockan sju den kvällen trots att jag var den som opererades först på morgonen, tror det var delvis min smärta, delvis min sämre syresättning och allt möjligt som gjorde att jag blev kvar. Sen fick jag åka ner till avdelningen igen där jag låg i ett ensamrum första natten. Det var skönt, men hade ont och hittade en ställning som jag ville ligga i och där det inte gjorde så ont i magen heller. Men det var svårt att somna till, slumrade mest den kvällen och natten och varje gång jag kände att jag höll på att somna kom den stackars nattsköterskan in och skulle ta blodtryck, puls och andra kontroller, första gången fick jag ligga kvar på sida nära de tog blodtrycket, men inte andra och hade hon varit inom avstånd hade jag slagit till henne, det gjorde så jävla ont när jag var tvungen att lägga mig på rygg, hon bad om ursäkt och jag hörde på henne att hon menade det. Men just då ville jag bara strypa personen som tvingade mig att ligga på rygg när det gjorde så jävla ont!

Första dagen efter operationen fick jag dricka 0,5 liter vätska! På en hel dag! Det var faktiskt hemskt jobbigt trots dropp. Visserligen gjorde det ont att bara svälja skiten, det kändes hela vägen ner i magen, men träffade doktorn och satt uppe flera stunder under dagen, gick lite och blev av med KAD, DET var riktigt skönt! Kunde röra mig mer fritt och slapp ha den hängande i byxlinningen när jag försökte gå lite. Fick en PEP-pipa att blåsa i då jag lät tjock i näsa och hals för att hjälpa på andningen, försökte använda den en gång i timmen. På eftermiddagen fick jag besök av en kursare, det var skönt, men jobbigt att sitta uppe och var helt slut hela dagen. Sen på kvällen fick jag byta rum, till en fyrsal, det var ok, men jag hade svårt att slappna av. I rummet fanns en annan som gjort en gastric by pass dagen innan mig och hon var bra mycket piggare, sedan hade jag två andra medpatienter också som inte var så pigga. Och det gjorde att jag hade svårt att slappna av, men somnade tillslut och sov skapligt den natten.

Sen på torsdagen åkte jag hem, jag ville hem så fort som möjligt, ja, jag har fortfarande ont och på torsdagen var jag rätt slut, men ville absolut hem. Så doktorn skrev ut mig, jag satte mig på tåget till Karlstad och möttes upp av mamma på stationen. Det var så skönt att se henne och jag ville bara komma hem. Så vi tog en taxi hem till mig och då släppte mycket, men fick ont, jag hade riktigt ont den dagen. Och drack "mat" för första gången. Mamma var snäll och handlade åt mig för jag kände att jag orkade inte själv, orkade inte ta mig till affären.

På fredagen så gick vi upp till centrum och hämtade ut paket på posten och hem igen, sen gick vi två vändor kring huset vid två olika tillfällen och det kändes bra och helt ok och skulle det fortsätta så här så skulle det ju inte vara några problem alls, då skulle jag komma igång rätt snabbt. Även om magen var strulig så hjälpte blåbärssoppa med just det, antagligen reagerade den en färdig smoothie från naturdiet och blev nog för mycket. Men på lördagen så var jag helt väck, det gjorde ont i magen och jag mådde inte alls bra. Kom inte ut alls och kände mig väldigt eländig och less. På söndage så var det lite bättre och jag och mamma tvättade i tvättstugan och det gjorde ont, men var ok, jag överlevde.

Sen i måndags så gick vi upp till centrum till konsum och solarreturen och det skar i magen på vänster sida som om jag hade knivar som gick in, fick sätta mig när jag kom upp till centrum och vila, sen till solarreturen och konsum, vila igen och sen hem för att sträcka ut mig i sängen och vila ännu mer. Mådde verkligen skit. Sen i går så åkte mamma hem, jag följde med henne till busshållplatsen och stod där tills bussen kom och gick sen hem igen, min mage gjorde jävligt ont, men jag skulle absolut inte sitta ner. Envis är jag.

Idag funderar jag på en promenad, men får ser hur magen reagerar, om det gör ont och så där, är rätt sliten känns det som i huvudet, men fått tider för agrafftagning den 29/5 10.20 Ska bli skönt, de kliar lite, iaf en del av de, men har 6 stora plåster på magen där det sitter agraffer under och 3 små, där jag inte tror att det sitter agraffer iaf, men plåstren får sitta kvar till agrafftagningen. Ett av såren blödde en av de första dagarna efter hemgång, men annars har det bara varit små fina läckage, inget annat så det känns ändå ok med allting. Men längtar till jag får börja med mat och inte soppor längre, drömmer om ett kokt mosat ägg med kaviar och en kokt potatis, stekt kyckling som mosas och lite mosade champinjoner till :-D. Det är drömmåltiderna som blir om mindre än en vecka om jag har tur... Men första "riktiga" måltiden, den varma blir nog fiskbullar och en kokt potatis, lite snällt mot magen så där.

Och igår fick jag glada nyheter från min avdelning som jag ska jobba på i sommar, hon har tagit reda på att jag kan jobba som sjukskötersa på dispans! Så nu får jag jobb som ssk i sommar i stället för usk och det känns jätteroligt verkligen! Hon frågade om jag ville börja innan 11 juni, men känner att det är nästan 4 veckor sedan operationen och vill inte få komplikationer som gör att jag inte kan jobba i sommar så börjar först då. Vill verkligen kunna jobba i sommar utan strul!

Men nu vila en stund, är rätt slut i skallen, men bör nog äta lunch innan jag lägger mig och vilar så jag inte glömmer bort en måltid, det är jobbigt nog ändå att få i mig allt under en dag tillsammans med all vätska som jag ska få i mig.

Sitter just nu i säng på Torsby sjukhus, jag är id-märkt, men inte ombytt i sjukhuskläder än, dock har de stuckit mig tagit min temp och tagit puls och blodtryck och inget av dessa var det något fel på. Sedan har jag träffat en trevlig sjuksköterska som haft en extremt kort inskrivningssamtal med mig och sen uska som stack mig, annars ligger jag mest och glor på film på datorn, finns liksom inte så mycket att göra. Senare ikväll ska jag helkroppsduscha med descutan och detsamma gäller för i morgon bitti. Jag ska bli stucken i morgon och få antibiotika intravenöst och ett dropp ska hängas innan jag lämnar avdelningen. Har även pratat med kirurgen, det är tur att han har humor, han fick mig att slappna av.

Jag är liksom lite ensam här borta, det är en bra bit ner i korridoren till de andra patientrummen och jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Just nu är det ju lite tomt, men eftersom det står två andra sängar här i teverummet där jag ligger så kommer jag väl få två rumskompisar i morgon. Jag hoppas bara att jag kommer må ok i morgon efter operationen, drogad lär jag ju vara och illamående, men ok ändå hoppas jag.

Är nervös, men det går bra, när jag åkte från Karlstad så kändes det jobbigt, men var lättare när jag kom hit och fick känna att det faktiskt ska bli en operation och ska opereras först av alla i morgon om det inte blir ett akutfall och enligt kirurgen var det väldigt ovanligt så vi håller tummarna för mina nerver kommer nog inte fixa att behöva vänta, jag vill bara få det här överstökat nu :-).

Jag tänker vara helt ärlig, jag grinade när jag sa hej då till två av kissarna i eftermiddags, den tredje ville inte vara med och leka, han tyckte jag var dum antagligen för han hade gömt sig någonstans, men så är Ramses ofta när jag ska iväg, han vet vad den packade väskan betyder. Och tur är väl det, men jag är rädd ikväll, och nervös, jag vet inte egentligen varför jag är rädd, men det finns alltid en risk med allting och jag har ett val och då väljer jag att operera mig för chansen till ett bättre liv. 

Under 30 dagar på flytande diet har jag gått ner sammanlagt 12 kg, kirurgen var riktigt nöjd och det är jag med, jag är nere på en vikt som jag inte varit nere på säkert 7-8 år om inte mer. Och i morgon när jag kommer upp till avdelningen efter operationen så är det början på en livslång kamp. Men det är en kamp som jag kommer att klara, det är en kamp som kommer pågå varje dag resten av mitt liv och det är ok att det är så. För jag vill inte dö när jag är 40 i en hjärtinfarkt, jag vill kunna prata med mina patienter och känna att jag står bakom det jag säger och att det inte är bara tomma ord, det kommer kännas skönt, och det är helt klart värt att vänta med att bli klar med skolan för det här, jag kommer fixa skolan och jag kommer må bättre.

Jag har nu på mig ett par byxor i storlek 54 som jag inte kunnat haft sedan innan jag flyttade till Karlstad för 3,5 år sedan, jag kunde antagligen inte ha de då heller, de var antagligen ett av de par som låg nerpackade i mina lådor nere i mamma och pappas källare under de 3,5 åren jag bodde där och redan innan dess var de säkert trånga med. Men nu får jag på mig de och senare kommer de vara förstora :)

KRAM PÅ ER ALLA OCH HÅLL TUMMARNA FÖR MIG I MORGON OCH SKÄNK MIG EN TANKE

Idag är dag 23 på flyt, jag vägde mig i morse och då hade jag på 22 dagars flyt gått ner 10 kilo, det är inte dåligt, men skulle önska att kunna komma under 125 kg innan operationen, det är 2 kilo dit så är väl inte helt omöjligt även om min viktminskning är mindre nu än i början och det är inte kostigt, kroppen har vant sig vid den här dieten just nu och jag är less.

MEN är 8 dagar kvar tills jag läggs in för operationen och 9 tills jag faktiskt opereras och ska bli underbart efteråt att få smaka på annat än de här pulvershakerna, just nu är jag så less att jag spyr på de, sedan har jag fått svårt att få i mig vatten också, det tar emot och jag får tvinga i mig det tillsammans med shaken. Men det kanske är både positivt och negativt, jag vet inte. Däremot har jag blivit väldigt trött på sista tiden, ingen energi alls och saker som behöver göras, men ska försöka ta itu med de i veckan som kommer. Allt kommer ordna sig, jag är inte orolig. Jag är bara less på det här just nu och känner att ju fortare operationen kan bli av desto gladare är jag. 

Har fortfarande ångestattacker och matsug, men lite färre nu, tror att medicinen har justerat sig också till den här kosten, men kommer på mig ibland, som igår, blev extremt sugen på stekt panerad fisk med kall sås så gick och handlade mer mineralvatten och en sprite zero 0,5 liter, men fick bara i mig halva igår, den smakade gott, men var trots det svår att få i mig den. Nu fryser jag som en gnu så tänker lägga mig under täcket igen och försöka bli lite piggare igen. 

Men så här står det till just nu iaf.