Idag har det varit mycket funderingar och tankar som virrar runt i huvudet och jag känner mig trött och sleten bara. Hade svårt att sova och satt och läste och skrev på viktop och herre gud vad tankarna fladdrade runt. Vad behöver jag ha med mig till sjukhuset, vilka frågor ska jag ställa till läkaren och hur fan gick det här till?! Hur kom  den här paniken bara över en natt? Och vad håller jag på med? Är jag galen eller?

Men en del av frågorna till doktorn kom tillbaka och några andra kom efter en promenad ner till affären och med den kom ett visst lugn med, men fortfarande en massa tankar som fladdrar omkring och svårt att sätta fingret på det.

Förberett lite redan, kontrollgalen som jag är. Köpt en necessär som det nu finns tandborste, tandkräm, hårborste, deo, schampoo, balsam och duschkräm i. Så känns bra och så köpte jag mig en bok som jag ska tillåta mig att börja läsa först när jag sitter på tåget upp inför operationen. Sparar på den så länge :-).

Nej, tror jag ska försöka laga lite mat kanske eller nåt sånt iaf. Köpte kycklinglår till middag så blir att göra det som ska ätas till bara.

För trött för att vara logisk och följa röda tråden idag.

Idag är det alltså påskafton, det är tomt i Karlstad i år, vissa år får jag besök från Stockholm och de är alltid lika välkomna. Själv väljer jag att inte åka till föräldrarna, är inte mycket för stortider överhuvudtaget. Men känner mig nedstämd idag. Orkar inte vara pigg och glad och nyter idag. Hade lite svårt att somna i går kväll och sov dåligt i natt, en av katterna var väldigt på så fort jag råkade röra på mig och vaknade tidigt och kunde inte somna om. Väldigt frustrerande när jag haft tre dagturer den här veckan och nu så när jag fick chansen att sova så sket det sig.

Sitter här i soffan och känner bara att tiden står still. Satt stor del av kvällen igår på http://www.viktop.se/forum/index.php och läste och insåg att för det första så den operationen jag ska göra är inte bara ovanlig i värmland utan i Sverige i övrigt också och vikten av stöd från omgivningen. Och det har jag, men samtidigt kan det kännas ensamt ibland, för jag tror det kan vara svårt att verkligen förstå hur det känns att hela tiden vara störst bland de runt omkring än, hur pinsamt det är att inte kanske orka på samma sätt som alla andra, att behöva stanna till och hämta andan när jag ska gå upp för flera trappor, att jag gör val av den anledningen att jag orkar inte.

Jag har aldrig varit normalviktig, långt mindre smal och igår på forumet satt jag och läste inlägg om att de kan säga att de inte längre är överviktiga, för mig är det ett enormt steg dit, första steget är att komma ner till att vara enbart fet enligt BMI. Och dessa finns i tre olika grader enligt WHO, sen övervikten och sist ner till normalvikt. Gjorde ett litet test:

Table 1. Nutritional status

Ditt BMI är 52.2 vilket betyder att du har viktklassen Fetma. För att komma ner på normalvikt behöver du gå ner 71.4 kg. Hmm, ja, om jag har tur... Själv tänker jag göra som en väldigt god väninna gjorde när hon bestämde sig för att gå ner i vikt, hon satte små mål och det är samma sak för mig. Mitt första mål blir att komma under 130 kg. För många är det här säkert svårt att greppa, Vad gör man för att komma upp i en sån vikt? Jo du, man äter fel, för mycket och motionerar alldeles för lite, kort sagt, det jag stoppar i mig överväger det som jag gör mig av med. Men det kanske inte är så svårt att förstå, däremot tror jag många som kanske som mest haft 5-10 kilos övervikt inte kan förstå hur jag lät det bli så här illa. Och det däremot är jättesvårt att säga något om, för mycket handlar om förnekelse under lång tid och självhat. Om du inte älskar dig själv så låter du din kropp lida för det, du kan göra det genom att vägra den mat eller ge den fel mat eller för mycket mat. En person som fanns i mitt liv ett tag, hon gjorde ett gästspel kan man säga, sa till mig, på ett sätt som gjorde att jag fällde taggarna utåt, att jag dricker upp mina kalorier genom cola på en dag och sen till det läggs mat, sockerfyllda och fettfyllda saker. Och ja, det är sant, men första gången hon sa det var vi själva, och det var väl ok, även om man kan säga sanna saker på olika sätt och sen sa hon det flera gånger framför andra och tänk er själva. Vi har alla en svag punkt, det kan vara vikten eller något med vårt utseende eller något som vi gör, men inte har så lätt för att ändra på och så får du den slängd i ansiktet av någon som du tror är din vän. Först i ensamhet men sen också bland folk, som känner dig skapligt. Det hjälper absolut inte motivationen att sluta med beteendet! Det snarar eskalerar det, för jag blir som en tjurig treåring och hatar mig själv ännu mer. Jag har flera vänner som pratat med mig om colan och de har gjort det med kärlek och vänlighet och jag vet att de menar väl, men det är inte alltid så lätt...

Sen vill jag förtydliga om BMI, det kan vara en hjälp på vägen för att bestämma hur en människas kroppsstorlek är, men muskler väger mer än fett och vatten så en vältränad person kan ha BMI överviktigt/fetma klass 1 men vara väldigt sund så ta inte BMI på dödligt allvar utan utgå från hur ser min kropp ut och hur mår jag? Men när du kommer upp i min BMI-klass så tror jag faktiskt inte att jag kan komma undan med att det är muskler *ler försiktigt*. Och det är skadligt och slitande på kroppen, jag har haft tur, än har inte höfter och knän börjat protestera, blodtrycket är inte påverkat och blodsockret ligger stilla på förhöjt men inte diabetes och gjort så i över 2 år, det är alltså fastep-glukosen som är förhöjd och inte HbA1c, det som använts för att säkerställa diagnosen diabetes. Men den här turen kommer inte hålla i sig och jag är glad att jag får den här möjligheten nu och inte då, när allt redan gått för långt.

Om en vecka påbörjas den flytande kosten och ja, det hålls inte igen nu precis, men tror det har lika mycket att göra med alla känslor som jag har inom mig som att om en vecka är det kört, det mesta av det jag äter just nu kommer jag inte kunna äta efter operationen och det jag kommer att kunna äta kommer att ske i en betydligt mindre mängd.

Nu är jag slut, rent mentalt och gav pizzabudet en påskpresent, trodde han skulle komma senare så satt fortfarande i handduk efter duschen och ja, det var bara att springa och öppna ändå. Skulle ha tappat handduken så skulle present ha öppnat också.

Nu soffläge med NKSE-tenta och Astrid som i slutändan dör i varje tenta.

Snön har fallit ner här idag, men den verkar inte vara här för att stanna, vilket jag är glad för, vill verkligen inte ha vinter nu och idag är kroppen trött, av fyra arbetspass den här veckan har tre varit morgon och just nu är jag verkligen ingen morgonmänniska! Upp tidigt och iväg och komma hem och känna att orken tryter och ingen lust att laga mat heller. 

Haft en bra dag på praktiken idag och igår också, vi har haft det lite lugnare de här dagarna och haft tid för mer reflektion, vara här och nu, men blir vansinnig när jag står och delar medicin och den ssk som går på golvet kommer och säger att "min" patient ringer och frågar mig vad hon vill. Ja du, jag försöker dela ut medicinerna och eftersom du inte verkar ha något att göra kanske du kan gå in och titta? Sa inte det utan bara stoppade undan medicinen och gick för att hjälpa den gamla damen, det tog bara 20 minuter, och sen tillbaka och försöka fokusera på medicinerna igen. Mitt problem är att jag har stora tendenser att stressa och ligga fem steg föröver och måste försöka träna på det och när jag gör det, alltså försöker fokusera på ett steg i taget och börja om från början för medicindelning är svårt, speciellt när jag blir stressad! 

Sedan har vi rondat och jag ska precis sätta mig och skriva in rondanteckningarna, medan jag har det färskt i minnet och förstår vad de där kråkorna jag slängde ner faktiskt betydde och vad som kändes viktigt när doktorn sa det och vad som kändes lite mindre viktigt. Men nej då, ska precis börja skriva när samma dam kommer och säger att "min" andra patient verkar orolig och är på väg ur sängen. Men vad fan?! Så hjälp honom, men nej, jag tänker inte ta konflikten med henne, hon och min handledare hade annat att göra så jag får först leta reda på toalettstol, sedan kidnappa personal från annan grupp som får hjälpa mig med patienten. Många olika moment som tar tid och sen tillbaka till datorn, titta på klockan, jaha, prioritera tolvmediciner framför skriva i journaler, dela, få godkänt och sen ge de till patient och skriva ner de nu halvt bortglömda rondanteckningarna.

Så är en dag som ssk-student på en avdelning på ett sjukhus i Sverige. Vissa sjusköterskor och undersköterskor hjälper än framåt och förstår om jag säger att är du snäll och hjälper "min" patient för just nu vill jag fokusera på medicinerna eller vad jag nu håller på med, medan andra nästan känns det som de vill pröva en för att se vad jag orkar och vad jag står ut med.

Men nu är det bara 8 pass kvar på praktiken, och NKSE att skriva så klart, men tror nog det kommer gå skapligt bra ändå...

Nej nu tänker jag kura ihop mig i soffan och titta mig igenom första säsongen av Supernatural och mumsa riskakor med gräddfil och löksmak, och mysa med bebisarna så klart!

Idag har jag beställt hem den roliga "maten" jag ska inta i fyra veckor med start nästa lördag, den 14 april, då kommer det vara en månad kvar innan jag läggs in för operation. Tack och lov att det finns flertalet märken att välja mellan, nu valde jag ett märke där jag inte behöver äta 7 påsar om dagen utan det räcker med 4. Och det finns variation i både smaker och konsistenser och om de är kalla eller varma. Och sedan går de färdigblandade även att frysa in och ätas som glass. 

Idag har det börjat sjunka in ännu mer än tidigare, jag kommer faktiskt inte bli färdig ssk till sommaren, men kommer ta examen med alla andra ändå, skrev på fb att jag fattat mitt beslut och vad jag trodde var att jag inte skulle få ta examen med de, gå upp på scenen, få min brosch och allt kring just det, jag tänker absolut vara med på middagen dagen innan och på lunchen samma dag, även om jag kanske inte kan äta maten som serveras så kan jag alltid ha med mig lite mat och lägga upp på en tallrik och äta tillsammans med de och fira, för vi tar verkligen examen. 

Och sen har det ordnat sig inför sommaren också. Jag var in och pratade med chefen på avdelningen som jag fått sommarjobb på, och jag får inte gå som syrra, men hon erbjöd mig sommarvik som uska och är jävligt glad för det, för kan vara lite kinkigt att fixa det så här i början av april. Men tror hon uppskattade min ärlighet och att jag kom in så fort jag fattat beslutet. Blir en annan lön, men ärligt talat, just nu känns det som en lättnad för jag har möjlighet att få längre inskolning när väl allt är klart.

Hade halvtidbedömning igår och även om jag fick en massa bra feedback och beröm så fastnade jag vid det mer negativa, som brukligt för mig... Men men, fick ingen varning så om jag inte gör bort mig något jävla enormt så blir jag godkänd på praktiken, är idag och i morgon och sen 2 veckor kvar. Ska bli så skönt att få det här överstökat! För sen kan jag fokusera inför operationen, eller ja, först en vecka i skolan. Sedan fokusera på operationen, ta dagliga promenader, inte behöva känna mig stressad, iaf inte för att jag har en praktik att stressa med. 

En kursare som varit i den kommunen jag skule till hade pratat med den kliniska adjunkten för denna placering och hon hade sagt, men att hon inte hörde av sig, det hade säkert ordna sig och i min hjärna så kommer idén: "men kanske fortfarande går, kanske faktiskt kan bli klar till sommaren." Men sen tänker jag på hur jag mådde under tiden jag försökte få ihop allting och på hur stress påverkar läkningsprocessen och på stressen som jag ändå kommer genomgå med allt som kommer hända med min kropp och det är en stress som kan komma nu eller en stress som kan komma om månader och jag vill inte stressa konstant och sedan gå in i väggen direkt som ny syrra. 

Nu snart dags för ytterliggare en dag på praktiken och just nu önskar jag att jag bara fick vara ledig resten av tiden och fokusera på mig själv! Men det duger ju inte s bara komma iväg och ordna det här, hoppas på en lite lugnare mental dag på praktiken och sen försöka komma på dagliga mål, för även om det är samma sak som jag känner att jag behöver träna på ska jag försöka byta ibland (från samtalet igår) så idag tänker jag vara här och nu, inte tänka på allt annat som behöver göras och försöka se omvårdnadsprocessen och med hjälp av den sätta upp dagliga alternativ längre mål för den enskilde patienten. 

Jävlar vad det där lät flummigt! Men men, får väl flumma idag då!

Pratat med skolan idag och fått beskedet att det inte är möjligt för mig att genomföra den andra VFU-perioden inom kommunen samtidigt som jag skulle behöva vara sjukskriven i minimum 2 veckor mitt i perioden och har även varit i kontakt med mottagningen i Torsby och fått veta att om jag väljer att tacka nej till operationstiden jag fått så kommer operationen ske någon gång i höst, klarare besked än så får jag inte och jag har bestämt mig. 

Det blir operation och examen i höst. Det enda som kommer att fattas är 6 veckor VFU inom kommunen samt NKSE praktisk examen och det får bli så. Jag tänker inte säga att det här var ett enkelt beslut att fatta, jag har grinat, jag har stressat, jag har svurit, jag har känt att vad fan! Men nu är beslutet tagit och skolan kontaktad om beslutet. Jag tänker slutföra den praktiken jag är på nu, sedan seminariumet som kommer veckan efter detta och sen tänker jag ta två veckor och fokusera på mig själv innan operationen och så är det.

VFU kommer antagligen genomföras mellan 42-47, och det är ok, det värsta har varit att inte veta hur det kommer ske och försöka vara så jävla envis som jag är och jag ska minsann fixa allt och det ska gå så bra och jag ska ta examen och göra operationen. En väldigt go vän säger till mig att hon knappt orkar med praktiken för hon har skäl till att det är intensivt just nu och jag ska då göra det, först på LCD-kost som innebär flytande kost i fyra veckor och 800 kcal per dag. Och sedan komma till insikt om allt efter en operation som också krävs. Och komma in i det, först flytande i två veckor till och sedan purekost i fyra veckor. Så nej, det blir lugn och ro efter operationen och tid att komma till ro.

I morgon tänker jag gå till grannavdelningen gentemot den jag har praktik på, där jag blivit erbjuden sommarjobb och berätta som det är, att jag inte kommer bli färdig sjuksköterska till sommaren och låta chefen fatta beslutet om hur hon vill göra med sommarjobbet, om hon väljer att inte anställa mig, då får det bli så, jag kan alltid jobba som uska på sjukhuset, då kan jag prata med chefen på avdelningen jag är nu och sätta mig som timvikarie på usk och samma sak på andra avdelningar och prata med gamla jobbet inom kommunen så de också vet att det bara är att ringa om det är kris med personal.

Det är en lättnad som börjar infinna sig hos mig, att beslutet är fattat och att jag tänker genomföra det här. Pratade med pappa förut i telefon och jag grät, för jag är så slut och jag velade fram och tillbaka, men om jag skjuter på operationen nu så kommer det bli jobbigare nästa gång, mera spänningar, då kanske jag har fått vikariat eller oroar mig för pengar eller vad som helst, nej, inte skjuta upp på att ta hand om mig själv längre! 

Hade samtal med den kliniska adjunkten idag och vi kom in på att diskutera detta och hur jag som färdig sjuksköterska ska kunna prata med patienter om vikten av hälsa och att ta hand om sig själv när jag vet att jag valt att skjuta upp en livräddande operation och sitter där sjukligt fet och föreläser/undervisar om vikten av bra kosthållning. Nej, mycket må jag vara, men en hycklare tänker jag inte vara! 

Nu är tiden för mig, för min hälsa, för min framtid och för mitt nya liv! Ja, jag kommer kanske ångra mig senare, men en sommar med viktminskning och kanske jobba som ssk på dispens, det är fan värt så mycket mer än att jobba som legitimerad sjuksköterska med problem med hälsan och jobbigt med värmen. Nej tack, nu får det vara nog. Så älskade kära vänner och familj, nu kommer min tid där jag tänker fokusera på mig själv och på katterna så klart,

Ro i själen, ingen ångest just nu som rivit i min kropp i flera dagar, ro och tid att nå ett längre lugn och komma till insikt om vad en operation faktiskt kommer betyda för mig. 

Dock tänker jag gå på middagen med klassen, champagnefrukosten innan examen och jag tänker sitta där i publiken och i mitt hjärta känna att även jag tar examen med de, även om jag inte får komma upp på scenen. Det är synd att det ska bli så här, men för att kunna bli en bra vårdpersonal måste jag fokusera på mig själv.

Fått mejl från programansvarig från skolan, det är inte möjligt att komprimera 6 veckors VFU till 4 enligt, men mitt mejl är vidarebefodrat till examinatorn på kursen samt VFU-samordnaren för att se om jag kan genomföra mina veckor på ett annat sätt. Så nu håller vi tummarna på att skolan kan ordna så att jag får genomföra min VFU samt göra operationen. Om det inte går är det tyvärr skolan som får ge vika för operationen handlar om min hälsa och mitt fortsatta liv. Hur ska jag kunna motivera patienter att välja sin egen hälsa om jag själv inte kan göra det?

Visst vill jag fixa allting, vara en supermänniska, men om jag måste välja så väljer jag att skjuta på min examen och ta den i höst i värsta fall, det är inte lika viktigt även om det visserligen känns som jag kastat bort tre år, men att skjuta på den betyder inte att jag kastar bort det, men känslan finns där, det har varit en jäkla kamp att klara av det här och så kanske jag ska ramla på målsnöret?

Nej, inte deppa nu, kanske klä på sig och ta en promenad i det vackra vädret? Vi får se vad som sker.

I torsdags fick jag hem ett brev, som skapade både fruktan och lättnad. Jag har efter ca 6 månaders väntan fått en tid till min operation. En operation som kommer förändra mitt liv, men ändå inte. Jag ska genomgå en operation som heter duodenalswitch som är en överviktoperation för oss överviktiga där en gastric bypass inte räcker till. Nedanför kan nu se bilden på vad som kommer ske när de klippt och klistrat färdigt i min mage...  

Enda lilla nackdelen med operationen är tiden den ska göras, jag går sista terminen på sjuksköterskprogrammet på KAU och vi har två VFU - verksamhetsförlagd utbildning - perioder den här terminen, den första pågår just nu på CSK. Den är avklarad om tre veckor och ska förhoppningsvis bli godkänd, det har känts positivt, men det är jobbigt och nervöst, om några månader förväntas jag klara av allt det här själv och inte ha någon bakom mig som jag har nu. Men i alla fall, operationen är planerad mitt i den andra VFU-perioden som ska ske inom kommunen i en annan stad ungefär 45 minuters pendling med buss härifrån. VFU-perioden är 6 veckor lång och måndagen i tredje veckan ska jag läggas in för operation. Sjukskrivningen är mellan 2-3 veckor efter en operation. Jag har tagit kontakt med skolan för att jag vill verkligen bli färdig med skolan den här terminen, jag hoppas att skolan och praktiken kan gå med på intensiva 2 veckor, sen sjukskrivning i två veckor och sen tillbaka för att avsluta praktiken och få möjlighet ta min examen den 8 juni.

Det är stressiga veckor som närmar sig, nu först 3 veckor kvar på praktiken, sen en vecka i skolan och sen ut på praktiken igen. Mitt i allt detta ska den nationella kliniska examinationen, NKSE, den teoretiska skrivas den 13/4, den 19/4 ska jag upp till Torsby inför operationen och ta prover, träffa läkare och dylikt. Samma dag som jag är planerad att ha slutsamtal på praktiken och veta om jag blir godkänd eller inte.  Och den 14/4 ska jag påbörja LCD-kosten som jag ska äta i en månad, jag väljer att lägga starten under en helg för att de första dagarna är värst, kommer springa på toa konstant och kissa enligt den trevliga dietisten, jävla tur att det inte sker under VFU i kommunen där vi kanske åker bil och inte har tillgång till toalett hela tiden.

Men försöker se framåt, 6 veckor kommer gå enormt snabbt, sedan är det dags och skolan kommer lösa sig det med, kommer det inte ordna sig med praktiken så tänker jag skita i den just, min hälsa går först.