Jag har varit dålig på att uppdatera min blogg, men nu kommer då min "op-berättelse" och hur jag mått sedan dess, idag är det över en vecka sedan jag opererades. 

På tisdagen den 15 maj så väcktes jag runt halv sex på morgonen av nattpersonalen för min sista hibiscrubdusch och ombyte till op-kläder, natten innan hade jag sovit i en sån där nattskjorta och trosor från landstinget och fy fan säger jag bara! Aldrig mer! Sitter åt helvete på och är obekväma också, det är synd att vi tvingar på patienterna de, måste finnas bättre kläder att få sova i. Men iaf så drog jag på mig sådana kläder igen samt opstrumpor efter duschen och promenerade tillbaka till sängen, somnade om tills dag-sköterskan väckte mig igen, gav mig min premedicinering innnan operationen och satte en PVK (en nål som sitter kvar i venen) och så åkte jag ner i sängen upp till operation där jag fick blå tossor på mig och gå från sängen in till op-bädden där jag la mig. Det var jättetrevlig personal som lindade mina ben och jag fick andas in syrgas i en mask och sen kom sövningsgasen. Jag kände mig varm och tung i kroppen och sen var jag borta. När jag vaknade var jag på uppvaket och hade så jävla ont i magen, det kändes verkligen att de varit och skurit i mig kan jag säga. De gav mig mer smärtstillande, rättade till syrgasgrimman, ringde mamma som jag ville och jag försvann in i en annan värld ett tag till. Sakta vaknade jag till liv, fick smärtstillande 1-2 gånger till på uppvaket. Jag var nog en lite jobbig patient för ville inte ha syrgasen fastän min syremättnad låg kring 90-91, men när jag fick sätta mig på sängkanten steg den till 94-95 så hon gav upp. Men fy fan vad ont det gjorde att sätta sig på sängkanten, fick lägga mig på sidan och sen använda mig av mina armar och armbågar för att komma upp i sittande och då snurrade det lite, men fick skölja munnen med vatten och det kändes bra. Jag hade dropp som gick, tre PVK som alla satt i vänster ar, två på handryggen och en i underarmen med trevägskranar som hängde och det var jobbigt när jag skulle röra armen så de var helt lösa. Sen fick jag stå upp en kort stund med hjälp av ett gåbord. Dock hade jag KAD när jag vaknade, jag fick veta det innan jag sövdes, men innan hade jag blivit lovad att slippa sådan, men när jag vaknade och hade så jävla ont var det jävligt skönt att slippa ta sig till toaletten!

Jag var kvar på uppvaket till klockan sju den kvällen trots att jag var den som opererades först på morgonen, tror det var delvis min smärta, delvis min sämre syresättning och allt möjligt som gjorde att jag blev kvar. Sen fick jag åka ner till avdelningen igen där jag låg i ett ensamrum första natten. Det var skönt, men hade ont och hittade en ställning som jag ville ligga i och där det inte gjorde så ont i magen heller. Men det var svårt att somna till, slumrade mest den kvällen och natten och varje gång jag kände att jag höll på att somna kom den stackars nattsköterskan in och skulle ta blodtryck, puls och andra kontroller, första gången fick jag ligga kvar på sida nära de tog blodtrycket, men inte andra och hade hon varit inom avstånd hade jag slagit till henne, det gjorde så jävla ont när jag var tvungen att lägga mig på rygg, hon bad om ursäkt och jag hörde på henne att hon menade det. Men just då ville jag bara strypa personen som tvingade mig att ligga på rygg när det gjorde så jävla ont!

Första dagen efter operationen fick jag dricka 0,5 liter vätska! På en hel dag! Det var faktiskt hemskt jobbigt trots dropp. Visserligen gjorde det ont att bara svälja skiten, det kändes hela vägen ner i magen, men träffade doktorn och satt uppe flera stunder under dagen, gick lite och blev av med KAD, DET var riktigt skönt! Kunde röra mig mer fritt och slapp ha den hängande i byxlinningen när jag försökte gå lite. Fick en PEP-pipa att blåsa i då jag lät tjock i näsa och hals för att hjälpa på andningen, försökte använda den en gång i timmen. På eftermiddagen fick jag besök av en kursare, det var skönt, men jobbigt att sitta uppe och var helt slut hela dagen. Sen på kvällen fick jag byta rum, till en fyrsal, det var ok, men jag hade svårt att slappna av. I rummet fanns en annan som gjort en gastric by pass dagen innan mig och hon var bra mycket piggare, sedan hade jag två andra medpatienter också som inte var så pigga. Och det gjorde att jag hade svårt att slappna av, men somnade tillslut och sov skapligt den natten.

Sen på torsdagen åkte jag hem, jag ville hem så fort som möjligt, ja, jag har fortfarande ont och på torsdagen var jag rätt slut, men ville absolut hem. Så doktorn skrev ut mig, jag satte mig på tåget till Karlstad och möttes upp av mamma på stationen. Det var så skönt att se henne och jag ville bara komma hem. Så vi tog en taxi hem till mig och då släppte mycket, men fick ont, jag hade riktigt ont den dagen. Och drack "mat" för första gången. Mamma var snäll och handlade åt mig för jag kände att jag orkade inte själv, orkade inte ta mig till affären.

På fredagen så gick vi upp till centrum och hämtade ut paket på posten och hem igen, sen gick vi två vändor kring huset vid två olika tillfällen och det kändes bra och helt ok och skulle det fortsätta så här så skulle det ju inte vara några problem alls, då skulle jag komma igång rätt snabbt. Även om magen var strulig så hjälpte blåbärssoppa med just det, antagligen reagerade den en färdig smoothie från naturdiet och blev nog för mycket. Men på lördagen så var jag helt väck, det gjorde ont i magen och jag mådde inte alls bra. Kom inte ut alls och kände mig väldigt eländig och less. På söndage så var det lite bättre och jag och mamma tvättade i tvättstugan och det gjorde ont, men var ok, jag överlevde.

Sen i måndags så gick vi upp till centrum till konsum och solarreturen och det skar i magen på vänster sida som om jag hade knivar som gick in, fick sätta mig när jag kom upp till centrum och vila, sen till solarreturen och konsum, vila igen och sen hem för att sträcka ut mig i sängen och vila ännu mer. Mådde verkligen skit. Sen i går så åkte mamma hem, jag följde med henne till busshållplatsen och stod där tills bussen kom och gick sen hem igen, min mage gjorde jävligt ont, men jag skulle absolut inte sitta ner. Envis är jag.

Idag funderar jag på en promenad, men får ser hur magen reagerar, om det gör ont och så där, är rätt sliten känns det som i huvudet, men fått tider för agrafftagning den 29/5 10.20 Ska bli skönt, de kliar lite, iaf en del av de, men har 6 stora plåster på magen där det sitter agraffer under och 3 små, där jag inte tror att det sitter agraffer iaf, men plåstren får sitta kvar till agrafftagningen. Ett av såren blödde en av de första dagarna efter hemgång, men annars har det bara varit små fina läckage, inget annat så det känns ändå ok med allting. Men längtar till jag får börja med mat och inte soppor längre, drömmer om ett kokt mosat ägg med kaviar och en kokt potatis, stekt kyckling som mosas och lite mosade champinjoner till :-D. Det är drömmåltiderna som blir om mindre än en vecka om jag har tur... Men första "riktiga" måltiden, den varma blir nog fiskbullar och en kokt potatis, lite snällt mot magen så där.

Och igår fick jag glada nyheter från min avdelning som jag ska jobba på i sommar, hon har tagit reda på att jag kan jobba som sjukskötersa på dispans! Så nu får jag jobb som ssk i sommar i stället för usk och det känns jätteroligt verkligen! Hon frågade om jag ville börja innan 11 juni, men känner att det är nästan 4 veckor sedan operationen och vill inte få komplikationer som gör att jag inte kan jobba i sommar så börjar först då. Vill verkligen kunna jobba i sommar utan strul!

Men nu vila en stund, är rätt slut i skallen, men bör nog äta lunch innan jag lägger mig och vilar så jag inte glömmer bort en måltid, det är jobbigt nog ändå att få i mig allt under en dag tillsammans med all vätska som jag ska få i mig.

Sitter just nu i säng på Torsby sjukhus, jag är id-märkt, men inte ombytt i sjukhuskläder än, dock har de stuckit mig tagit min temp och tagit puls och blodtryck och inget av dessa var det något fel på. Sedan har jag träffat en trevlig sjuksköterska som haft en extremt kort inskrivningssamtal med mig och sen uska som stack mig, annars ligger jag mest och glor på film på datorn, finns liksom inte så mycket att göra. Senare ikväll ska jag helkroppsduscha med descutan och detsamma gäller för i morgon bitti. Jag ska bli stucken i morgon och få antibiotika intravenöst och ett dropp ska hängas innan jag lämnar avdelningen. Har även pratat med kirurgen, det är tur att han har humor, han fick mig att slappna av.

Jag är liksom lite ensam här borta, det är en bra bit ner i korridoren till de andra patientrummen och jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Just nu är det ju lite tomt, men eftersom det står två andra sängar här i teverummet där jag ligger så kommer jag väl få två rumskompisar i morgon. Jag hoppas bara att jag kommer må ok i morgon efter operationen, drogad lär jag ju vara och illamående, men ok ändå hoppas jag.

Är nervös, men det går bra, när jag åkte från Karlstad så kändes det jobbigt, men var lättare när jag kom hit och fick känna att det faktiskt ska bli en operation och ska opereras först av alla i morgon om det inte blir ett akutfall och enligt kirurgen var det väldigt ovanligt så vi håller tummarna för mina nerver kommer nog inte fixa att behöva vänta, jag vill bara få det här överstökat nu :-).

Jag tänker vara helt ärlig, jag grinade när jag sa hej då till två av kissarna i eftermiddags, den tredje ville inte vara med och leka, han tyckte jag var dum antagligen för han hade gömt sig någonstans, men så är Ramses ofta när jag ska iväg, han vet vad den packade väskan betyder. Och tur är väl det, men jag är rädd ikväll, och nervös, jag vet inte egentligen varför jag är rädd, men det finns alltid en risk med allting och jag har ett val och då väljer jag att operera mig för chansen till ett bättre liv. 

Under 30 dagar på flytande diet har jag gått ner sammanlagt 12 kg, kirurgen var riktigt nöjd och det är jag med, jag är nere på en vikt som jag inte varit nere på säkert 7-8 år om inte mer. Och i morgon när jag kommer upp till avdelningen efter operationen så är det början på en livslång kamp. Men det är en kamp som jag kommer att klara, det är en kamp som kommer pågå varje dag resten av mitt liv och det är ok att det är så. För jag vill inte dö när jag är 40 i en hjärtinfarkt, jag vill kunna prata med mina patienter och känna att jag står bakom det jag säger och att det inte är bara tomma ord, det kommer kännas skönt, och det är helt klart värt att vänta med att bli klar med skolan för det här, jag kommer fixa skolan och jag kommer må bättre.

Jag har nu på mig ett par byxor i storlek 54 som jag inte kunnat haft sedan innan jag flyttade till Karlstad för 3,5 år sedan, jag kunde antagligen inte ha de då heller, de var antagligen ett av de par som låg nerpackade i mina lådor nere i mamma och pappas källare under de 3,5 åren jag bodde där och redan innan dess var de säkert trånga med. Men nu får jag på mig de och senare kommer de vara förstora :)

KRAM PÅ ER ALLA OCH HÅLL TUMMARNA FÖR MIG I MORGON OCH SKÄNK MIG EN TANKE

Idag är dag 23 på flyt, jag vägde mig i morse och då hade jag på 22 dagars flyt gått ner 10 kilo, det är inte dåligt, men skulle önska att kunna komma under 125 kg innan operationen, det är 2 kilo dit så är väl inte helt omöjligt även om min viktminskning är mindre nu än i början och det är inte kostigt, kroppen har vant sig vid den här dieten just nu och jag är less.

MEN är 8 dagar kvar tills jag läggs in för operationen och 9 tills jag faktiskt opereras och ska bli underbart efteråt att få smaka på annat än de här pulvershakerna, just nu är jag så less att jag spyr på de, sedan har jag fått svårt att få i mig vatten också, det tar emot och jag får tvinga i mig det tillsammans med shaken. Men det kanske är både positivt och negativt, jag vet inte. Däremot har jag blivit väldigt trött på sista tiden, ingen energi alls och saker som behöver göras, men ska försöka ta itu med de i veckan som kommer. Allt kommer ordna sig, jag är inte orolig. Jag är bara less på det här just nu och känner att ju fortare operationen kan bli av desto gladare är jag. 

Har fortfarande ångestattacker och matsug, men lite färre nu, tror att medicinen har justerat sig också till den här kosten, men kommer på mig ibland, som igår, blev extremt sugen på stekt panerad fisk med kall sås så gick och handlade mer mineralvatten och en sprite zero 0,5 liter, men fick bara i mig halva igår, den smakade gott, men var trots det svår att få i mig den. Nu fryser jag som en gnu så tänker lägga mig under täcket igen och försöka bli lite piggare igen. 

Men så här står det till just nu iaf.

Har kommit in i en rejäl mental svacka, sitter och mår skit, är vrålhungrig samtidigt som jag är så slut att jag bara vill sova och så less på allt att jag bara känner hur fan ska det gå om jag mår så här efter operationen och ja, tvivlen har börjat komma mer och mer. Främst om mig själv. På varje foto jag tittar där jag finns med så är jag större än de andra, jag har alltid varit större än andra så länge jag kan minnas och nu helt plötsligt så kanske jag inte kommer vara den här personen längre, ligger min personlighet i min vikt. Ligger min syn på livet i min vikt? Kommer jag kanske bli mer social, våga gå ut mer, våga gå på krogen och slappna av och inte känna att alla dömer mig för min vikt? Kanske göra saker som jag skulle tycka vara roligt, men som jag inte gör nu för jag är rädd för att bli dömd? Jag vet inte, jag vet inte heller hur mitt liv kommer se ut efter operationen och det är riktigt skrämmande. Sen har jag som jag brukar kalla de demoner inom mig, det är min depression, det är mitt förflutna, det är alla känslor som jag tryckt undan under alla år som börjar vakna till liv och de väcker mitt tvivel ännu mer, men pratade med en nära vän igår, tack och lov för de! Han sa till mig att det är deras dödsskrik jag hör och deras bedjan är som en dödsdömds vädjan till en guvenör om att omvandla dödsdomen till livstids fängelse istället. Det fick mig att inse vad det handlar om. Det handlar om min RÄDSLA för förändringen. Det väckte tanken, ska jag låta det förflutna vinna när jag är så nära?

Jag har tidigare låtit det vinna, när jag var yngre så gav jag mig ofta, men så började jag kämpa för några år sedan, fick in tankesättet att om jag gör det så vinner det förflutna, mobbarna i det förflutna får inte vinna. Om jag ger efter för tankarna så låter jag allt det jobbiga vinna. Vissa dagar så kanske de får det, men det är en liten vinst för de, i det långa loppet så låter jag de inte vinna för även om jag tar ett steg tillbaka så kanske jag tar tre steg framåt dagen efter. Och varför skulle jag inte göra det nu också? Varför skulle jag ge upp nu?!

Jag vill kämpa vidare och för varje måltid som jag tar en till sån där förbannad påse och blandar den med vatten så går det framåt mot operationen, för varje gång jag inte ger vika för känslorna om mat så tar jag ett steg framåt och ingen bakåt. Om jag så skulle falla så är det bara ett steg bakåt och då gäller det att ta tre steg framåt, jag ska klara det och helst av allt skulle jag vilja klara det utan att steg bakåt. Om jag ska falla finns det olika sätt att göra det och det bästa sättet att falla är isf att fortsätta med flytande kost, t ex soppa eller nåt sånt, mala ner det jag vill ha i, men helst av allt, drömscenariot? Det är att inte falla, inte behöva ta det där steget bakåt. Nu är det mindre än 14 dagar kvar, vid den tiden om 14 dagar ska jag ligga på uppvaket efter min operation. Så är det bara och inget i det förflutna ska hindra mig från det!