Idag har jag fjorton dagar kvar på denna flytande diet som jag går på, jag har gjort mer än hälften utan fusk, jag är längre bort från en operation än vad jag (förhoppningsvis) någonsin kommer att vara samtidigt som jag är närmare operationen än vad jag någonsin varit hittills. Men det här väcker många tankar inom mig som jag känner kan vara bra att dela med mig av. Mest för att jag vill göra människor medvetna om att ätstörningar inte bara drabbar unga söta flickor som tror att de är för tjocka eller försöker ha någon sorts kontroll över sitt liv. Det är inte bara anorexi eller bulimi som är ätstörningar, även om vården gärna vill se det så, för att annars kanske de faktiskt måste utbilda sin personal att se att det finns andra typer av ätstörningar och ska de behandlas också så kommer kostnaderna skjuta i höjden. Nej, lättare att erbjuda de en operation och sen låta någon annan ta hand om resterna som blir kvar. Det är långt ifrån alla som är överviktiga som har en ätstörning, jag säger absolut inte att det är många, men vi finns där och vi är osynliga. När jag sökte hjälp hos ätstörningsenheten här i Karlstad för mina ätstörningar, det här var innan jag valde att göra operationen fick jag som svar att de inte kunde erbjuda mig någon hjälp utan att jag kanske skulle överväga en operation. Men det löser ingenting, det ger mig ett verktyg för att hjälpa mig att gå ner i vikt, men hur hjälper det mig med mitt sätt att se på mat?! Jag kommer nog alltid se på mat, som ett sätt att dämpa ångest, det kommer jag inte kunna arbeta bort, det har varit min medicin mot ångest alldeles för länge och har använts på detta sätt på många olika sätt. Men jag kanske kan få verktyg så att jag inte ANVÄNDER mig av maten på samma sätt längre?

Mat har varit olika former, olika smaker, olika sammansättningar, choklad, chips, godis och läsk. Den har varit salt eller söt. Fet eller mindre fet. Jag har i många år haft en väldigt osund inställning till mat, ätit fel, ätit för mycket eller för lite, o ja, vissa dagar åt jag väldigt lite, inte för att jag skulle banta eller för att det skulle hjälpa mig att gå ner i vikt utan för att jag inte ville ha något. När jag haft ångest har maten haft olika roller, ibland har den dämpat ångesten, ibland tryckt undan den, ibland bejakat den, ja, det kanske låter konstigt, men genom maten har jag kunnat "unna" mig att ha ångest, för att den har fått utlopp ändå, men mycket långsammare och i bättre takt. Men det kommer inte kunna fortsätta så efter operationen, till en början är jag tvungen att äta minst 6 ggr per dag, vare sig jag är hungrig eller inte, jag kommer resten av livet få tänka på vad jag äter och hur jag äter och i vilken takt.

Tankarna är många hur det ska gå efter en operation, kommer jag fixa det här, kommer jag utveckla något beroende, vad för typ av beroende, kommer det ha en positiv eller negativ inverkan på mitt liv? Hur ska jag fixa alla känslor som jag under många år tryckt undan med mat? Hur ska jag orka med mig själv och alla förändringar som jag blir tvungen att gå igenom?

De senaste veckorna har jag ju ändå haft skolan att gömma mig bakom, att ta på mig mängder med arbete för att slippa tänka, för att slippa känna, men i fredags tog den slut, har praktik 6 veckor kvar och en praktisk examination, visst det kanske inte är mycket, men mina kursare började idag med denna, men jag gör det inte och det känns tomt. Hade en väldigt jobbig kväll igår, hade panikångest för dagen innan operationen och hur jag skulle göra, skulle jag unna mig mat eller skulle jag inte det? Det kommer ju inte hinna sätta sig på levern, men vill klara av hela flytperioden utan att "fuska", vill visa för mig själv att jag kan fixa det här. När jag läser i olika forum så sägs det ofta att nästan alla fuskar, att det nästan är normalt och om man säger att man inte gjort det så ljuger man. Ja, man kan väl säga att jag fuskar, jag dricker vissa dagar kanske mer zero-läsk än vad dietisten rekommenderar, men det sker inte ofta. Jag har ersatt kostersättning två gånger med måltidsersättning (färdiga naturdietsmoothies för smakvariation), men har jag ätit något som inte är flytande, nej, har jag ätit annat än som trots allt kan räknas in i dieten, nej, har jag ätit fler påsar per dag än jag ska, nej. Jag vill inte låta som någon som är bättre än de som fuskar, för det är jag inte! JAG ÄR INTE BÄTTRE FÖR DET! Men för mig handlar det om något annat än bara hålla mig på en flytande diet, det handlar om några stapplande steg mot mitt nya liv.

Flera dagar och kvällar har jag varit på väg att beställa en pizza eller en sallad, jag kanske har varit ute och gått på dagen så jag har ju förbränt en hel del kalorier så jag kan väl unna mig den där saken som jag vill ha, men istället har jag gått och lagt mig, lämnat datorn, lämnat allt jobbiga och försökt sova, jag flyr! Det är vad jag gör, istället för att ta itu med problemet som ligger bakom, nämligen ångest, det är inget annat. Men jag flyr från den just nu, för jag har inte energin att ta itu med min ätstörning just nu. Den kommer jag bära med mig resten av livet, den kommer aldrig försvinna, jag kan inte bli "botad" från den, precis som man aldrig kan bli botad från ett missbruk.

Jag har nu gått ner 7,8 kilo, det var i går, på 15 dagar, lite mer än 0,5 kilo per dag, människor runt omkring mig säger att det syns, för mig syns det bara på vågen, jag kan inte se det själv och det kommer nog dröja innan jag verkligen kommer att kunna se det och inse det för är för mycket som ska gås ner innan dess.

Nu ska jag dricka upp resten av lunchen, värmde en chokladshake i micron, var helt ok och fick i mig lite värme, men är trött idag, trött rent mentalt, i går var en jättejobbig dag, med mängder av ångest