Har kommit in i en rejäl mental svacka, sitter och mår skit, är vrålhungrig samtidigt som jag är så slut att jag bara vill sova och så less på allt att jag bara känner hur fan ska det gå om jag mår så här efter operationen och ja, tvivlen har börjat komma mer och mer. Främst om mig själv. På varje foto jag tittar där jag finns med så är jag större än de andra, jag har alltid varit större än andra så länge jag kan minnas och nu helt plötsligt så kanske jag inte kommer vara den här personen längre, ligger min personlighet i min vikt. Ligger min syn på livet i min vikt? Kommer jag kanske bli mer social, våga gå ut mer, våga gå på krogen och slappna av och inte känna att alla dömer mig för min vikt? Kanske göra saker som jag skulle tycka vara roligt, men som jag inte gör nu för jag är rädd för att bli dömd? Jag vet inte, jag vet inte heller hur mitt liv kommer se ut efter operationen och det är riktigt skrämmande. Sen har jag som jag brukar kalla de demoner inom mig, det är min depression, det är mitt förflutna, det är alla känslor som jag tryckt undan under alla år som börjar vakna till liv och de väcker mitt tvivel ännu mer, men pratade med en nära vän igår, tack och lov för de! Han sa till mig att det är deras dödsskrik jag hör och deras bedjan är som en dödsdömds vädjan till en guvenör om att omvandla dödsdomen till livstids fängelse istället. Det fick mig att inse vad det handlar om. Det handlar om min RÄDSLA för förändringen. Det väckte tanken, ska jag låta det förflutna vinna när jag är så nära?

Jag har tidigare låtit det vinna, när jag var yngre så gav jag mig ofta, men så började jag kämpa för några år sedan, fick in tankesättet att om jag gör det så vinner det förflutna, mobbarna i det förflutna får inte vinna. Om jag ger efter för tankarna så låter jag allt det jobbiga vinna. Vissa dagar så kanske de får det, men det är en liten vinst för de, i det långa loppet så låter jag de inte vinna för även om jag tar ett steg tillbaka så kanske jag tar tre steg framåt dagen efter. Och varför skulle jag inte göra det nu också? Varför skulle jag ge upp nu?!

Jag vill kämpa vidare och för varje måltid som jag tar en till sån där förbannad påse och blandar den med vatten så går det framåt mot operationen, för varje gång jag inte ger vika för känslorna om mat så tar jag ett steg framåt och ingen bakåt. Om jag så skulle falla så är det bara ett steg bakåt och då gäller det att ta tre steg framåt, jag ska klara det och helst av allt skulle jag vilja klara det utan att steg bakåt. Om jag ska falla finns det olika sätt att göra det och det bästa sättet att falla är isf att fortsätta med flytande kost, t ex soppa eller nåt sånt, mala ner det jag vill ha i, men helst av allt, drömscenariot? Det är att inte falla, inte behöva ta det där steget bakåt. Nu är det mindre än 14 dagar kvar, vid den tiden om 14 dagar ska jag ligga på uppvaket efter min operation. Så är det bara och inget i det förflutna ska hindra mig från det!