Sitter just nu i säng på Torsby sjukhus, jag är id-märkt, men inte ombytt i sjukhuskläder än, dock har de stuckit mig tagit min temp och tagit puls och blodtryck och inget av dessa var det något fel på. Sedan har jag träffat en trevlig sjuksköterska som haft en extremt kort inskrivningssamtal med mig och sen uska som stack mig, annars ligger jag mest och glor på film på datorn, finns liksom inte så mycket att göra. Senare ikväll ska jag helkroppsduscha med descutan och detsamma gäller för i morgon bitti. Jag ska bli stucken i morgon och få antibiotika intravenöst och ett dropp ska hängas innan jag lämnar avdelningen. Har även pratat med kirurgen, det är tur att han har humor, han fick mig att slappna av.

Jag är liksom lite ensam här borta, det är en bra bit ner i korridoren till de andra patientrummen och jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt. Just nu är det ju lite tomt, men eftersom det står två andra sängar här i teverummet där jag ligger så kommer jag väl få två rumskompisar i morgon. Jag hoppas bara att jag kommer må ok i morgon efter operationen, drogad lär jag ju vara och illamående, men ok ändå hoppas jag.

Är nervös, men det går bra, när jag åkte från Karlstad så kändes det jobbigt, men var lättare när jag kom hit och fick känna att det faktiskt ska bli en operation och ska opereras först av alla i morgon om det inte blir ett akutfall och enligt kirurgen var det väldigt ovanligt så vi håller tummarna för mina nerver kommer nog inte fixa att behöva vänta, jag vill bara få det här överstökat nu :-).

Jag tänker vara helt ärlig, jag grinade när jag sa hej då till två av kissarna i eftermiddags, den tredje ville inte vara med och leka, han tyckte jag var dum antagligen för han hade gömt sig någonstans, men så är Ramses ofta när jag ska iväg, han vet vad den packade väskan betyder. Och tur är väl det, men jag är rädd ikväll, och nervös, jag vet inte egentligen varför jag är rädd, men det finns alltid en risk med allting och jag har ett val och då väljer jag att operera mig för chansen till ett bättre liv. 

Under 30 dagar på flytande diet har jag gått ner sammanlagt 12 kg, kirurgen var riktigt nöjd och det är jag med, jag är nere på en vikt som jag inte varit nere på säkert 7-8 år om inte mer. Och i morgon när jag kommer upp till avdelningen efter operationen så är det början på en livslång kamp. Men det är en kamp som jag kommer att klara, det är en kamp som kommer pågå varje dag resten av mitt liv och det är ok att det är så. För jag vill inte dö när jag är 40 i en hjärtinfarkt, jag vill kunna prata med mina patienter och känna att jag står bakom det jag säger och att det inte är bara tomma ord, det kommer kännas skönt, och det är helt klart värt att vänta med att bli klar med skolan för det här, jag kommer fixa skolan och jag kommer må bättre.

Jag har nu på mig ett par byxor i storlek 54 som jag inte kunnat haft sedan innan jag flyttade till Karlstad för 3,5 år sedan, jag kunde antagligen inte ha de då heller, de var antagligen ett av de par som låg nerpackade i mina lådor nere i mamma och pappas källare under de 3,5 åren jag bodde där och redan innan dess var de säkert trånga med. Men nu får jag på mig de och senare kommer de vara förstora :)

KRAM PÅ ER ALLA OCH HÅLL TUMMARNA FÖR MIG I MORGON OCH SKÄNK MIG EN TANKE