Har kommit in i en rejäl mental svacka, sitter och mår skit, är vrålhungrig samtidigt som jag är så slut att jag bara vill sova och så less på allt att jag bara känner hur fan ska det gå om jag mår så här efter operationen och ja, tvivlen har börjat komma mer och mer. Främst om mig själv. På varje foto jag tittar där jag finns med så är jag större än de andra, jag har alltid varit större än andra så länge jag kan minnas och nu helt plötsligt så kanske jag inte kommer vara den här personen längre, ligger min personlighet i min vikt. Ligger min syn på livet i min vikt? Kommer jag kanske bli mer social, våga gå ut mer, våga gå på krogen och slappna av och inte känna att alla dömer mig för min vikt? Kanske göra saker som jag skulle tycka vara roligt, men som jag inte gör nu för jag är rädd för att bli dömd? Jag vet inte, jag vet inte heller hur mitt liv kommer se ut efter operationen och det är riktigt skrämmande. Sen har jag som jag brukar kalla de demoner inom mig, det är min depression, det är mitt förflutna, det är alla känslor som jag tryckt undan under alla år som börjar vakna till liv och de väcker mitt tvivel ännu mer, men pratade med en nära vän igår, tack och lov för de! Han sa till mig att det är deras dödsskrik jag hör och deras bedjan är som en dödsdömds vädjan till en guvenör om att omvandla dödsdomen till livstids fängelse istället. Det fick mig att inse vad det handlar om. Det handlar om min RÄDSLA för förändringen. Det väckte tanken, ska jag låta det förflutna vinna när jag är så nära?

Jag har tidigare låtit det vinna, när jag var yngre så gav jag mig ofta, men så började jag kämpa för några år sedan, fick in tankesättet att om jag gör det så vinner det förflutna, mobbarna i det förflutna får inte vinna. Om jag ger efter för tankarna så låter jag allt det jobbiga vinna. Vissa dagar så kanske de får det, men det är en liten vinst för de, i det långa loppet så låter jag de inte vinna för även om jag tar ett steg tillbaka så kanske jag tar tre steg framåt dagen efter. Och varför skulle jag inte göra det nu också? Varför skulle jag ge upp nu?!

Jag vill kämpa vidare och för varje måltid som jag tar en till sån där förbannad påse och blandar den med vatten så går det framåt mot operationen, för varje gång jag inte ger vika för känslorna om mat så tar jag ett steg framåt och ingen bakåt. Om jag så skulle falla så är det bara ett steg bakåt och då gäller det att ta tre steg framåt, jag ska klara det och helst av allt skulle jag vilja klara det utan att steg bakåt. Om jag ska falla finns det olika sätt att göra det och det bästa sättet att falla är isf att fortsätta med flytande kost, t ex soppa eller nåt sånt, mala ner det jag vill ha i, men helst av allt, drömscenariot? Det är att inte falla, inte behöva ta det där steget bakåt. Nu är det mindre än 14 dagar kvar, vid den tiden om 14 dagar ska jag ligga på uppvaket efter min operation. Så är det bara och inget i det förflutna ska hindra mig från det!

Idag har jag fjorton dagar kvar på denna flytande diet som jag går på, jag har gjort mer än hälften utan fusk, jag är längre bort från en operation än vad jag (förhoppningsvis) någonsin kommer att vara samtidigt som jag är närmare operationen än vad jag någonsin varit hittills. Men det här väcker många tankar inom mig som jag känner kan vara bra att dela med mig av. Mest för att jag vill göra människor medvetna om att ätstörningar inte bara drabbar unga söta flickor som tror att de är för tjocka eller försöker ha någon sorts kontroll över sitt liv. Det är inte bara anorexi eller bulimi som är ätstörningar, även om vården gärna vill se det så, för att annars kanske de faktiskt måste utbilda sin personal att se att det finns andra typer av ätstörningar och ska de behandlas också så kommer kostnaderna skjuta i höjden. Nej, lättare att erbjuda de en operation och sen låta någon annan ta hand om resterna som blir kvar. Det är långt ifrån alla som är överviktiga som har en ätstörning, jag säger absolut inte att det är många, men vi finns där och vi är osynliga. När jag sökte hjälp hos ätstörningsenheten här i Karlstad för mina ätstörningar, det här var innan jag valde att göra operationen fick jag som svar att de inte kunde erbjuda mig någon hjälp utan att jag kanske skulle överväga en operation. Men det löser ingenting, det ger mig ett verktyg för att hjälpa mig att gå ner i vikt, men hur hjälper det mig med mitt sätt att se på mat?! Jag kommer nog alltid se på mat, som ett sätt att dämpa ångest, det kommer jag inte kunna arbeta bort, det har varit min medicin mot ångest alldeles för länge och har använts på detta sätt på många olika sätt. Men jag kanske kan få verktyg så att jag inte ANVÄNDER mig av maten på samma sätt längre?

Mat har varit olika former, olika smaker, olika sammansättningar, choklad, chips, godis och läsk. Den har varit salt eller söt. Fet eller mindre fet. Jag har i många år haft en väldigt osund inställning till mat, ätit fel, ätit för mycket eller för lite, o ja, vissa dagar åt jag väldigt lite, inte för att jag skulle banta eller för att det skulle hjälpa mig att gå ner i vikt utan för att jag inte ville ha något. När jag haft ångest har maten haft olika roller, ibland har den dämpat ångesten, ibland tryckt undan den, ibland bejakat den, ja, det kanske låter konstigt, men genom maten har jag kunnat "unna" mig att ha ångest, för att den har fått utlopp ändå, men mycket långsammare och i bättre takt. Men det kommer inte kunna fortsätta så efter operationen, till en början är jag tvungen att äta minst 6 ggr per dag, vare sig jag är hungrig eller inte, jag kommer resten av livet få tänka på vad jag äter och hur jag äter och i vilken takt.

Tankarna är många hur det ska gå efter en operation, kommer jag fixa det här, kommer jag utveckla något beroende, vad för typ av beroende, kommer det ha en positiv eller negativ inverkan på mitt liv? Hur ska jag fixa alla känslor som jag under många år tryckt undan med mat? Hur ska jag orka med mig själv och alla förändringar som jag blir tvungen att gå igenom?

De senaste veckorna har jag ju ändå haft skolan att gömma mig bakom, att ta på mig mängder med arbete för att slippa tänka, för att slippa känna, men i fredags tog den slut, har praktik 6 veckor kvar och en praktisk examination, visst det kanske inte är mycket, men mina kursare började idag med denna, men jag gör det inte och det känns tomt. Hade en väldigt jobbig kväll igår, hade panikångest för dagen innan operationen och hur jag skulle göra, skulle jag unna mig mat eller skulle jag inte det? Det kommer ju inte hinna sätta sig på levern, men vill klara av hela flytperioden utan att "fuska", vill visa för mig själv att jag kan fixa det här. När jag läser i olika forum så sägs det ofta att nästan alla fuskar, att det nästan är normalt och om man säger att man inte gjort det så ljuger man. Ja, man kan väl säga att jag fuskar, jag dricker vissa dagar kanske mer zero-läsk än vad dietisten rekommenderar, men det sker inte ofta. Jag har ersatt kostersättning två gånger med måltidsersättning (färdiga naturdietsmoothies för smakvariation), men har jag ätit något som inte är flytande, nej, har jag ätit annat än som trots allt kan räknas in i dieten, nej, har jag ätit fler påsar per dag än jag ska, nej. Jag vill inte låta som någon som är bättre än de som fuskar, för det är jag inte! JAG ÄR INTE BÄTTRE FÖR DET! Men för mig handlar det om något annat än bara hålla mig på en flytande diet, det handlar om några stapplande steg mot mitt nya liv.

Flera dagar och kvällar har jag varit på väg att beställa en pizza eller en sallad, jag kanske har varit ute och gått på dagen så jag har ju förbränt en hel del kalorier så jag kan väl unna mig den där saken som jag vill ha, men istället har jag gått och lagt mig, lämnat datorn, lämnat allt jobbiga och försökt sova, jag flyr! Det är vad jag gör, istället för att ta itu med problemet som ligger bakom, nämligen ångest, det är inget annat. Men jag flyr från den just nu, för jag har inte energin att ta itu med min ätstörning just nu. Den kommer jag bära med mig resten av livet, den kommer aldrig försvinna, jag kan inte bli "botad" från den, precis som man aldrig kan bli botad från ett missbruk.

Jag har nu gått ner 7,8 kilo, det var i går, på 15 dagar, lite mer än 0,5 kilo per dag, människor runt omkring mig säger att det syns, för mig syns det bara på vågen, jag kan inte se det själv och det kommer nog dröja innan jag verkligen kommer att kunna se det och inse det för är för mycket som ska gås ner innan dess.

Nu ska jag dricka upp resten av lunchen, värmde en chokladshake i micron, var helt ok och fick i mig lite värme, men är trött idag, trött rent mentalt, i går var en jättejobbig dag, med mängder av ångest

Har i flera dagar nu känt mig missnöjd och less på saker och ting och känt att jag inte orkar med det här med flytet och bara dricka, "aldrig" få äta och tugga, allting smakar samma sak, det har samma konsistens. Jag gick in i en svacka, var sugen på mat, pizza, pommes, men även en sallad med massa protein i som smakar något. Kanske en brödbit till för kolhydraternas skull. Och så dressing så klart. Suttit och inte kunnat släppa tanken på det, den har inte velat försvinna ut huvudet utan jag kanske skulle kunna "unna" mig en sallad för är ju över 2 veckor kvar till operationen så det skulle ju inte kunna skada och allt det där. Min hjärna försöker lura mig och jag höll på att falla också. Jag har varit så nära flera gånger att gå och köpa den där salladen för vill bara ha något annat att äta än de där förbannade pulvershaken.

Men vaknade idag och kände, nej, nu får det vara nog, jag ska inte äta en förbannad sallad eller någon pizza eller något annan mat, jag ska klara av de här fyra veckorna, jag kan äta en sallad efter operationen, då kan jag unna mig den där salladen med dressing och brödet till, jag kan köpa och ha med mig till jobbet i sommar och äta som en lunch, en sådan sallad kommer antagligen räcka till två måltider just då så sparar jag in pengar också. 

Tror att eftersom skolan är slut nu, för vare sig jag klarar tentan vars resultat kommer i eftermiddag kl. 16 så kommer jag inte kunna skriva den förens efter sommaren för omtentan är dagen efter min operation och tror inte doktorn blir så imponerad om jag säger att jag måste hem samma dag som operationen för dagen efter ska jag skriva en klinisk slutexamination som jag kan skriva i augusti igen för jag kommer ändå inte bli färdig förens i höst pga. praktiken jag måste göra om då. Så just nu spelar det liksom ingen roll, skolan är avklarad, nu är det operationen som kommer härnäst och den jag ska lägga fokus på, jag behöver inte vara splittrad längre, allt är färdigt med skolan, vi fick godkänd + på seminariet och jag blev godkänd på portfoliouppgiften också som gällde praktiken så nu är allt det klart och avslutat. Kanske därför jag vaknade och orkade ta itu med det här, stressen är borta, eller ja, nästan iaf.

Sen fick tentan som jag väntar på svaret på mig att tänka, hur firar/sörjer jag om jag klarar tentan, jo, tidigare har jag gjort det med mat, har det gått bra har jag unnat mig något gott och har det inte gått bra så har jag tröstat mig mat. Och så pratade jag med en vän och han sa att man behöver inte bara använda mat, en del använder alkohol, andra sex och en del köper något till sig. Ja, då ska vi se här: mat är uteslutet pga. dieten, alkohol är uteslutet pga. dieten. Sex, ja, det är en fördel att ha någon att ha det med faktiskt och köpa sig något, ja, det gäller ju att faktiskt ha pengar till det och det är lite svårt på csn, så vi får se vad resultatet blir och vad som händer. Men måste hämta ut mediciner, handla multivitaminer, handla dosetter, en stor och en liten, den stora för att ha hemma och den lilla för att ha i väskan när jag börjar jobba och måste ha med mig tabletter till jobbet. Och det kommer kosta pengar och känns inte det minsta roligt. Men kommer säkert ordna sig, det brukar ju göra det.

Sen vill jag tacka alla som stöttar mig i det här, speciellt i den svacka jag har haft och mina klagomål över min viktnedgång, jag vet att det är bra, jag har gått ner nästan 0,5 kilo per dag och det verkar hålla i sig än så länge och det vore underbart om det kan fortsätta så här, men mitt första mål är att komma ner under 130 kg och sen under 125 kg. Och vill verkligen komma under 130 kg, men ska inte väga mig förens på söndag, väger mig på onsdagar eller torsdagar och söndagar, för att undvika att väga mig dagligen och då kan det bli en fix idé och vikten kan flukturera.

Och senare idag ska jag iväg till universitet och lyssna på en föreläsning angående högre löner för sjuksköterskor, vi har ju börjat ställa krav på våra löner.

Sov så där inatt så när klockan ringde i morse var jag säker på att det var ett skämt. Att jag satt den bara för att se om jag kunde ta mig ur sängen, men så var det ju inte riktigt så bara upp ur sängen och klä på sig, göra i ordning frukostshaken och en vattenflaska och sen iväg till skolan. Gick dit upp trots mensvärk och tabletterna låg så klart hemma, men traskade på ändå, tänkte var en chans att ta den promenaden nu då jag är lite dålig på det där, att ta mig ut, en del av det beror på vädret, det har varit skitväder och har svårt att motivera mig då och sen också har mensvärken påverkat mig, och tro mig, det hjälper inte med motion, jag har provat många gånger, jag får ofta mer ont än jag hade tidigare, därför tar jag mina tabletter och bäddar ner mig i soffan och tänker vara inaktiv.

Igår var dock en jättetuff dag, jag gick runt och var sugen på pizza hela tiden, men klarade av det och idag är jag illamående och har huvudvärk, hittills har det gått bra med den här förbannade dieten, men nu när kroppen "vant" sig så kommer strulet, har ingen ork heller att ta itu med det utan är bara att ta det, men varit ute idag, gjort saker, träffat folk och nu är hjärnan trött och överstimulerad, den är ju gammal och sliten just nu och får ingen ordentlig energi heller, eller så kanske det är magen som är det, jag vet inte, just nu är jag så virrig att jag inte kan göra något rätt, men borde sätta mig med uppgiften till skolan och sammanfatta en del av det så det blir färdigt, iaf det jag kan så kan jag ta resten i morgon och sen så ska vi träffas igen på onsdag och ha redovisningen på torsdag... Det blir säkert bra alltihopa, nu tänker jag försöka bli klar skallen på något sätt, kanske ett glas cola zero eller nåt?

Idag är en vanlig ordinär fredag, jag sitter mest bara och tittar på teve, är inte så fräsch i skallen idag, blev senare än vanligt igår, kom inte i säng och var redan helt slut så sov fram till 11 idag, fan, så länge har jag inte sovit på hur länge som helst känns det som och det slängde liksom om hela tidsplanen jag har i huvudet. Frukosten blev sen och luchen likaså, men båda är intagna nu, middagen blir om några timmar och sen en shake till på slutet av dagen, men är trött idag. Känner hur jag börjar slappna av nu när besöket är avklarat i Torsby och praktiken med är klar. Är sjunde dagen på flyt och fryser idag, men en varm dusch hjälpte lite och nu sitter jag under täcket.

Hade tänkt jag skulle gå ut och gå idag, men vädret var inge inspirerande så vi får se, kanske kommer lite senare, ska hämta ut ett paket, har blivit utvald till testperson på riskakor, så där lagom bra nu när jag bara flyter, men kommer vara bra mellanmål senare så därför jag anmälde mig!

Nej, har ingen hjärnverksamhet idag så tror jag lägger mig ner och glor på teve.

Vill bara gratta min kusin som blivit mamma till lilla Noah idag, han var ursöt!

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

 

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Är nu hemma i lägenheten igen efter en lång dag i Torsby, rent tidsmässigt träffade jag personal i max 45 minuter, kom dit kl. 8 på morgonen och gick 13.50 så var väldigt mycket dötid emellan, men hade lite trevligt sällskap en stund efter läkarsamtalet. Men så här är det nu, den 14 maj 15.20 ska jag läggas in på avdelningen inför min operation den 15 maj, jag ska opereras först av alla den morgonen så om det inte kommer in något akutfall så sa narkosen att operationen börjar runt 7.30, känns väldigt skönt. Något jag avskyr är att sitta och vänta, det skapar bara en jävla massa ångest. Jag kommer åka med min säng ner till op och sedan få flytta mig över till opbristen. Sen kommer jag sövas och jag slipper en EDA (epiduralbedövning) då tanken är att operationen ska göras som laparoskopisk och en KAD sätts enbart om något går fel under operationen eller om jag får väldigt mycket resurin efter op på uppvaket. Sen kommer jag få en massa droger och nålar. Morfin via pump som går hela operationen, stängs av när op är färdig och injiceras med 2-3 olika smärtdämpande läkemedel och läkemedel mot illamående och när jag väl är sövd så intuberas jag och den tas upp på uppvaket när jag börjar vakna, så det första jag kommer höra är "gapa" enligt narkosläkaren, men det är tydligen inget som jag kommer komma ihåg. Jag ska ha en PVK sittande när jag kommer ner till operation som de kan injicera narkosmedel med och sätta morfinpumpen i och sedan kommer de sätta två gröna PVK:er ifall att något går fel och de behöver ge mycket vätska och möjligtvis blod, de gröna är grövre än både blå och rosa (hua). Kommer få syrgasmask med CPAP i som trycker ut lungorna innan jag sövs, med ren syrgas och får andas med den en kort stund för de vill vara säkra på att jag enbart har syrgas i lungorna. CPAP ger ett motstånd när man andas så lungorna får arbeta mer för de sjunker in lite när man lägger sig ner och ännu mer när man är överviktig. På uppvaket kommer jag stanna några timmar innan jag får gå upp till avdelningen igen (åka med sängen). Och förväntad tid på avdelningen är 2-3 dagar, jag kommer vilja gå hem så fort som det är medicinskt bra för mig, senast fredag den veckan.

Premedicinering fick jag med och besked om att 1 dos antibiotika i.v kommer ges i förebyggande syfte och att jag kommer ha fragminsprutor ett tag efter operationen, vet inte hur länge i trombosprofylax. Det är väl det. Och om jag har väldigt ont efter operationen och är svår att smärtstilla så kommer jag få tillbringa natten på IVA för där har de en bättre möjlighet till övervakning. Sedan så var han jävligt bra för jag skrev om min ångestproblematik och depression och han frågade mig om det och ställde även in premedicineringen så att jag ska slippa ha ångest inför operationen på morgonen. Det känns väldigt bra, vill vara halvt drogade när det är dags, tillräckligt för att vara vaken, men ändå drogad nog för att slippa må dåligt och ha småpanik. Sen frågade jag om medicin kvällen innan att sova på, han sa att jag kunde ta min vanliga medicin som jag har vid behov, men inte ta mer än vanligt för det är väldigt onödigt att jag ska virra runt på avdelningen och ramla eller något! Och så fastande från midnatt så klart.

Tror jag har fått ner allt, känner mig lite forcerad till och med när jag skriver, skriver på ssk-språk för det ger mig en distans till det, nu när jag är hemma igen kan jag i mitt lilla huvud förneka vad jag har framför mig. Men nu är sjätte dagen med flyt snart avslutad och idag när jag vägde mig i torsby hade jag minskat med 3,4 kilo så det kändes jävligt bra! Jag går åt rätt håll och det är sporrande, men fan vad jag längtar efter mat just nu, men det är en ren invand reflex som handlar om att dämpa min oro. 

Sen har jag just nu ingen Samsung Galaxy SII som fungerar för batteriet är snart urladdat och laddarsladden är sönderbiten och två nya laddare är beställda, men kommer dröja till efter helgen, dock inga problem med att ringa, har min extratelefon på laddning just nu så kontakt kommer ni med mig, men kommer inte kunna spela wordfeud, så jag spelar alltså inte för att jag lessnat utan för att den andra telefonen inte har den möjligheten!

Sitter i Torsby, på sjukhusets allmottagning och bara väntar på att träffa kirurgen och jag antar narkosen, är lite trött och sliten idag. Tredje dagen i rad som jag kliver upp före kl. 6, jag vet, det gör många människor varje dag och jada, jada, jada, själv är jag ingen morgon människa och att då kliva upp runt 5.30 på morgonen är det inte roligt och sen så har nog den här dieten som jag går på påverkat mig också. Det tänker jag inte ljuga om.

Tycker inte om att bara sitta här och vänta, har inte tid hos läkaren förens kl. 11.00, men ska trots det vara här minst 1,5 h före den tiden och eftersom det inte är så bra kommunikation till Torsby var jag här runt 8 i morse för att vara här i tid. Först labb för att ta 7 el. 8 rör blod! Kommer inte ihåg, men tror det var 7 och lämna urinprov, för fan, jag hade problem med det, men tillslut så gick det så nu sitter jag mest här.

Men fick en trevlig pratstund med ett par pensionärer som är fascinerade av min dator och att jag hade mobilt bredband och hur lång batteritid det var på datorn. De var riktigt gulliga. Ätit min frukost på tåget, men kanske skulle ha varit fastande till proverna, jag vet inte, för fick ingen information om det och jag valde att inte fasta, för försöker hålla stadiga tider på shaken för att det inte ska bli för sent men också för att de ska bli jämt fördelade över dygnet, har blivit lite svårt på praktiken.

Återkommer senare med mer info i ett nytt inlägg från Torsby