Det var länge sedan jag gjorde en uppdatering inser jag nu, men det är mycket som cirkulerar både runt mig och i mig och den senaste veckan har tankarna vandrat kring det här med olika dieter och batningskurer, det finns så många olika och det finns de som 5:2 dieten som den utmärkta blaskan aftonbladet både hyllar (läs att den säljer plusabonnemang och lösnummer) och ratar (ledare, debattsidor och liknande). Jag stör mig väl mer på den dieten än många av de andra, t ex LCHF, dukan, viktväktarna och liknande just för att den hetsar till ett sjukt beteende, 5 dagar i veckan ska du fasta och får väl äta max 500 kcal/dag och sedan de två andra dagarna får du äta 2000 kcal/dag. Hur tror ni egentligen att kroppen reagerar på detta, rent fysiologiskt så håller kroppen hårt i fettet när man beter sig så och lagrar in fett när den väl får tillräckligt med kalorier för den tror att vi som stenåldersmänniskorna svälter och när vi väl äter så ska detta sparas så mycket som möjligt! De kilorna man går ner under veckan är mest vatten och avfallsprodukter som släpps ut av kroppen, det är ren biologi. Jag levde på modifast en månad inför min operation, i början var det värsta jag någonsin gjort för jag ville ha mat, jag ville ha fetdrypande mat, på slutet saknade jag mest att tugga och tröttnade på smakerna på de förbannade drinkarna, men jag genomled det för att jag ville verkligen kunna få min operation, men om jag tror att det är sunt att genomföra sådana dieter för att tappa några kilon och sen börja äta normalt igen, nej, det tror jag inte, jag gjorde det för att genom den snabba viktnedgång som den dieten gav så minskade fettet kring mina tarmar och inre organ och gjorde det enklare för kirurgerna att genomföra operationen genom titthål, även om det inte var en garanti för som min kirurg sa att de försöker genomföra det med titthål men det är inte säkert att det går och då blir det en öppen operation.

Men tillbaka till det här med dieter och bantningskurer igen, när du får för dig att ja, jag vill gå ner i vikt, absolut, men försök göra det på ett sunt sätt och inte genom en snabblösning för den där snabba lösningen kommer slå tillbaka på dig i slutändan för oftast går du upp mer i vikt än vad du gick ner med den snabba lösningen. Varför? Jo för att vi inte ändrar tankesättet eller beteende genom en snabb lösning. Jag är själv sådan ibland, jag vill ha en quickfix, det ska ske nu, omedelbar tillfredställse och om det syns på vågen, ja men absolut, helt underbart, kläderna som satt tajt kanske sitter löst, men du har inte genomfört den förändring som faktiskt krävs för att du ska kunna bibehålla viktnedgången. Jag menar inte att alla som genomgår en modifast/nutrilett/naturdietkur går upp igen, för en del är det den kickstart de behöver för att få igång motivationen och ändra sitt sätt och great for u! Men för mig har det inte fungerat för jag har aldrig lyckats bryta mina trender när det kommer till mat, innan operationen så var det inte ovanligt att jag inte åt på x antal timmar för att sedan vrålhungrig slänga i mig en jätteportion eller gå runt och småäta en hel dag eller två eller tre. Jag har alltid haft en osund inställning till mat och det är jag den första att erkänna, det är ingen hemlighet. Men vad som är skrämmande med dieterna är varför de ens existerar, nu handlar det inte om enbart människor på bmi 40-50 som genomgår dieten under veckorna och sen på helgerna så "unnar" de sig något gott på helgen, gärna tillsammans med kalorispäckad flaska vin utan det handlar om människor med några kilos övervikt om ens det för att samhället, alltså VI, allihopa, inte kan inse att alla är olika, att alla är inte trådsmala benrangel med ätstörningar utan vi är människor och alla är olika. Men idealbilden förändras, det har den gjort genom århundranderna, det fanns en tid där att vara smal betydde att du var fattig och inte hade råd med mat medan en korpulent kropp betydde att du hade pengar och kunde äta dig mätt och gärna mer än mätt. Här i västvärlden svälter vi oss smala medan i Afrika så svälter de för det finns inte mat. 

Det är ideal, vikten av att passa in, att inte sticka ut, inte vara annorlunda, hålla sig till normen, som skapar problem, jag säger inte att vi inte skulle ha problem med ätstörningar även utan det sjuka ideal som vi har i dagens samhälle för det skulle vi, det finns de, speciellt unga kvinnor som försöker hålla ångesten borta genom att kontrollera det de kan, nämligen sitt kaloriintag. Men skulle de kunna vara mycket färre om idealen inte såg ut som de gjorde? Absolut. Men det är min åsikt!

Jag pratade med en vän om min egen viktnedgång och attraktion och han ställde en direkt fråga när vi pratade om just det, om jag upplevde att han någonsin funnit mig oattraktiv, trots min kraftiga fetma och det har jag aldrig gjort, men däremot, nu när jag känner mig mer trygg i mig själv så blir jag även mer attraktiv då jag har ett självförtroende. Hade jag haft ett bättre självförtroende om jag inte känt mig dömd av samhället för min övervikt? Kanske, men det är inte säkert, jag har ätit för att dämpa min ångest, jag har ätit för att trösta mig själv, jag har ätit för jag är hungrig, jag har ätit för att det är gott. Mat är en stor del av det sociala spel som pågår runt omkring oss hela tiden, jag vet inte hur många av er där ute som känner att kassörskan i kassan ger dig en dömande blick när de ser vad som ligger på bandet och du står där kraftigt fet och när du kommer hem så stoppar du i dig allt du handlat för att dämpa känslan av ångest du har inom dig för den dömande blicken som kanske inte ens fanns där!

Jag genomförde inte min operation för att jag trodde att jag skulle bli en beachmodell utan jag genomförde den för att efter 15 år av misslyckad bantning var jag större än någonsin med en startvikt på 137 kg, jag ville kunna orka med att leva och inte bara genomföra en kamp för överlevnad, en del sitter säkert där och skakar på huvudet, men herre gud människa, det är bara att ta dig i kragen, det handlar om karaktär, det är klart att du kan, jag klarar det ju, ja, men jättestort grattis till dig! Jag är skitglad för din skull, men jag kan inte, utan operationen hade jag säkert vägt en 140-145 kg i dagsläget, jag har gått ner 60 kg på mindre än 18 månader, jag hade aldrig klarat det utan en operation, jag hade dött, antagligen innan jag fyllde 50 år utan det här, om jag har tur så kanske jag kan komma ner på ett "normalt" BMI, men vet ni vad, det är ok om jag inte gör det heller, för jag har fått livskvalitet, jag vågar ta för mig mer av livet, jag vågar vara mig själv mer för att folk har lättare att se mig utan att döma mig. De ser mer av min personlighet för jag vågar släppa fram den, jag är inte längre lika rädd för att ta plats, men är det fortfarande jobbigt med mycket folk runt omkring mig, absolut. Harjag fortfarande dagar när jag mår skit och använder mat som tröst, jajamensan, men vet ni vad, de är betydligt färre och varje dag försöker jag skapa fler verktyg för att komma i ordning med mitt beteende. Är det en kamp, det kan ni ge er fan på att det är, vissa gånger vinner jag och andra förlorar jag, men det slutgiltiga slaget är inte kommen än. 

Jag kunde inte sova och låg och tänkte på dieter och vikthets, började formulera ett inlägg jag skulle skriva, men det blev ett helt annat, men det var kanske vad jag behövde, rensa skallen på mycket, ventilera och ge utlopp för min frustration, rädsla, hopp och förtvivlan. Jag är fortfarande samma människa som jag var innan operationen, det har inte förändrats, däremot så ja, jag är tuffare, har mer skinn på näsan, vissa dagar är det lätt att ställa sig upp när livet slår ner mig och andra så ligger jag kvar, drar täcket över skallen och inser att ok, idag är en sådan dag, men alla människor har sådana dagar, jag är inte unik, men jag har andra saker som gör mig unik, det har alla människor så tänk på det, för vi är alla snabba på att döma människor för att de inte passar in i normen, det kan vara klädstil, utseende, beteende eller sjukdom, men vi är alla unika och förtjänar alla att någon ser oss för den vi är... Inte för den de tycker vi borde vara eller samhållet tycker vi borde vara, snälla ta med er detta när ni möter någon som ni känner att nej, passar inte i min norm för hur en människa ska vara/bete sig/klä sig eller vad det nu är. Möt era medmänniskor där de befinner sig just där och då och ni kommer känna respekt för er själva.

Nej, nu blir det tillbaka till sängen och bebisarna som säkert passar på att ta över hela nu när jag värmde upp den och sen bara övergav den...

Hoppas ni mår bra alla där ute och ta hand om er!

Love u guys!

Har bara några dagar kvar på praktiken nu, har riktig nedräkning nu innan jag kan få ansöka om min legitimation och få det här färdigt en gång för alla och kunna lyfta månadslön, ta semester som faktiskt är betald i höst för att vara hundvakt åt mina föräldrar som ska åka bort. Men den senaste tidens stress med både jobb och praktik börjar ta ut sin rätt, jag är nedstämd, lägenheten ser ut som kaos och har inte ork att städa. Men måste för på tisdag kommer bostadsbolaget på sin årliga inspektion och vill att det i alla fall ser acceptabelt ut när de kommer, men vet inte hur jag ska orka, sitter här och känner mig panikslagen över allt som behöver göras och ingen som helst energi att göra något alls. Sedan har stressen triggat igång gamla takter med, jag har i många år haft problem med mat och aptit när jag är trött och stressad eller deppig, jag tappar aptiten, maten smakar inte, jag vill inte äta alls helst, vilket kanske inte har varit optimalt innan, men jag har fixat det för när jag väl åt så blev det ju en relativt stor portion, men nu vill jag inte äta för inget smakar och jag blir oftast illamående när jag äter eller tänker på mat, men jag måste äta regelbundet, jag är dock väldigt glad att jag har vänner som stöttar och bråkar med mig. Jag har redan innan den här perioden började visat tecken på att min kropp inte får den näringen som den behöver så jag ska dricka två näringsdrycker per dag, jag får kämpa med det också, de smakar ok, men någonstans i hjärnan vill inte den koppla varför det är så viktigt och det är lätt att glömma bort.

Det är maten som är mitt stora problem och gamla, inrotade vanor, jag måste försöka äta även om jag mår illa, jag är stressad, jag inte är hungrig, men det är jävligt svårt och sen kommer den där lilla rösten längst inne från en vrå, men vad då, om du inte är hungrig så ät inte, om du är stressad är det kanske bättre att du äter sen för du kommer bara äta för snabbt och må illa. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, ställa en klocka skulle vissa säga, men det funkar inte, jag skulle bara stänga av den och skita i den för det är inte motiv som fungerar, jag funderar på att skriva matdagbok, men jag är rädd för att det ska utvecklas så att jag inte äter för då behöver jag inte skriva och då behöver jag inte se vad jag stoppar i mig. Samtidigt som jag är LIVRÄDD för att jag i det långa loppet kommer behöva bli inlagd med dropp för att jag är undernärd.

Jag är så kluven, jag vet alla risker, jag vet vad jag borde göra, jag försöker följa de råd jag får av de som gjort samma operation och genomgått liknande operationer, men jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen. Kanske borde hitta någon som kan flytta in, men är inte så jävla lätt när alla har sina egna liv och jag vill inte vara till besvär heller, men jag vet att de vänner jag har och pratar med om det här ställer upp på alla sätt de kan, genom att tjata och bråka med mig så jag ger upp och äter. Och jag mår bättre, men jag måste försöka att klara det här på egen hand också, jag vill komma tillbaka till de vanorna jag hade där ett tag, när jag åt regelbundet, jag mådde bra. Men sen kom stressen och med stressen en nedstämdhet och med den allt annat. Jag vill bara nå en balans igen :(

Först vill jag be om ursäkt för jag inte har uppdaterat på så extremt länge, men det har varit full rulle i livet med jobb, åka bort till både ena och andra stället, jag har varit nere hos mina föräldrar och hälsat på i två omgångar och jag har även varit uppe i Idre Fjäll en vecka och försökt slappna av. Jag har även jobbat som tusan känns det som, men nu börjar det lugna ner sig, iaf i mitt huvud för jag har bestämt mig för att jag ska lära mig att priotitera mig själv ibland, att inte automatiskt säga ja för någon frågar utan tänka efter innan.

Så vad har skett sedan sist? Mycket faktiskt, börjat komma in i sjuksköterskerollen lite mer, men jag känner att jag har lång väg kvar och bara känner att herre jävlar, kommer jag fixa det här verkligen? Är det här rätt väg för mig att gå? Men jag tror faktiskt det. Snart ska jag återvända till skolan och vara student igen, inte ha eget ansvar utan ha en sjuksköterska som är ansvarig för det som jag gör, vilket känns helt sjukt faktiskt för på helgerna kommer jag återvända till jobbet och ha eget ansvar, kommer nog kännas väldigt schizo om jag ska vara ärligt. Men jag trivs väldigt bra på min avdelning och jag har roligt med mina arbetskamrater!

Så vad sker förutom jobbet? Vikten tickar neråt, som lägst har jag varit nere på 101,7, alltså mindre än två kilo kvar till den magiska gränsen och jag tror jag inte varit där på minst 12 år så det känns helt sjukt! Och klädkontot det bara växer då kläder blir för stora och måste köpas nya. Dock är jag dålig på att ställa mig framför en kamera och när jag tittar på mig själv i spegeln så kan jag se att jag gått ner i vikt, men ser nog fortfarande mig själv som innan operationen, det är svårt att ta in att jag inte är överfet längre utan bara fet och på väg neråt. Men på lördag är tanken att jag ska ner till en affär i närheten och köpa nya kläder, i normala storlekar, men de är stora i storleken och sitter tajt, men tydligen är det ok, jag behöver inte gömma mig längre, men det är ett beteende som är EXTREMT svårt, jag tycker att fy fan, ska jag verkligen visa upp att det där fläsket som jag drar runt på? 

Rent psykiskt så har jag pendlat en hel del, med mycket jobb gjorde att jag inte kunde ta mig tiden att reflektera och det gjorde att allt samlades inom mig. Jag är så glad att jag har vänner som H., S. och V. som lyssnar på mitt gnäll, ger mig råd som jag egentligen vet och som inte dömer mig när jag gnäller och är grinig och jävlig. Jag tror att det har varit för mycket med annat också och jag har inte kunnat göra på samma sätt som tidigare, nämligen trösta mig med mat, gömma mig bakom maten, belöna mig med maten. Allt kunde matens användas till och det är svårt att bryta sådana beteenden och det är ok att inte alltid få dåligt samvete när det inte funkar för mig, men det kommer ordna sig, får bara ta mig i kragen och prata med Torsby igen och be om remiss igen för att få någon att prata med om beteenden!

Och nu är det alltså två veckor kvar tills jag ska ut på praktik igen, det kommer gå bra, sedan kommer jag ha min legitimation och kunna fokusera på att bara jobba. Och kunna fokusera på mig själv också, det är några fullspäckade veckor jag har framför mig utöver praktik och jobb, i oktober ska jag vara hundvakt så mina föräldrar ska kunna åka till Säffle operan, och sedan ska jag i november både gå på Ladies Night med några tjejer på jobbet och sedan ska vi även gå på Evigt ung med de. Något jag ser fram emot, men redan på lördag ska jag ut på med några från den gamla klassen från uni och käka middag och ha trevligt. Sedan i december ska jag återigen vara hundvakt för då ska mina föräldrar åka till Prag för att fira deras 40-åriga bröllopsdag och det känns roligt att kunna hjälpa till.

Men jag försöker ta itu med ett stort problem, som min övervikt skapat, nämligen min frivilliga isolering, jag har inte velat gå ut och vara med folk för jag tycker att folk stirrar på mig och jag vill verkligen bryta det här och gänget som jag jobbar med är så underbara och trots att jag är ny på jobbet så försöker de verkligen göra mig till en i gänget och jag är så glad för det! Jag är så tacksam för att jag fått den här chansen av landstinget att få en ny möjlighet till ett liv.

Jag har även skaffat ett gymkort och nu tänker jag försöka ta tag i allt och göra det här till en bra möjlighet även om kilorna försvinner av sig själv just nu.

Sedan får jag besök i helgen också, är aldrig fel med sådana, det är alltid roligt när telefonen ringer och jag hör E:s röst och han frågar om de är välkommna i helgen för han hade tänkt fel och det är bara en bonus att det sker en helg när jag  är treledig :) Så i morgon blir det till att röja och ta mig till affären och köpa hem så det finns saker hemma att bjuda på.

Glömde ju bort en viktig sak som ska hända, i december, två dagar före jul ska jag gå på Sabaton i Karlstad och biljetterna är köpta, till mig, till E och två biljetter till V. och D. Fan vad skoj det ska bli, har ju för fan mycket att se fram emot!! Jäklar vad jag försöker iaf!

Första lediga dagen på en vecka och jag sitter och grinar... Nja, det är väl både positivt och negativt som gör det, men är trött idag, men kanske inte så konstigt, gått från dag och kvällsjobb till natt och sen tillbaka till kvällsjobb så varit en vecka som gått upp och ner och jag är trött, men nu så jobbar jag kväll i morgon, sen dag lördag, kväll söndag. Men nattjobbet har slängt alla matvanor åt helvete och det fungerar verkligen inte just nu. Jag åt några nötter till frukost idag och är verkligen inte det optimala! Ska iväg till affären och handla snart, så jag kan försöka göra en omstart när det kommer till maten! 

Men fattade ett beslut idag som legat och gnagt inom mig sedan operationen, skickat ett brev till Torsby och dr. Axer, inte han som opererade mig, men han som sådde tanken i huvudet och den doktor som jag har ett förtroende för när det kommer till det här, jag har bett om remiss för samtalskontakt ang. min ätstörning, helst av allt vill jag ha en kontakt med ätstörningsenheten här i Karlstad, men vill ha en blandning av KBT eller liknande samtidigt som en gammal hederlig samtalskontakt kan rensa ur skallen också. Jag vill ha både och, jag vill ha bort tänket kring maten samtidigt som jag får reda ut alla känslor kring det så jag inte skapar andra negativa beteenden, vilket också är en stor rädsla.

Det finns risker för någon som mig, som gjort en viktoperation och har ett beroendetänk att när jag nu inte kan eller vill använda mig av mat, jag försöker verkligen tänka när jag handlar så det blir rätt saker som kommer innanför dörren, men vad jag vill och vad min hjärna vill är olika, att jag tar till andra saker för att dämpa alla känslor och ångest och det har jag redan gjort. Jag har gått tillbaka till ett gammalt invant beteende där jag tackar ja till ALLT jobb jag blir erbjudet för när jag är hemma så får jag ångest... Så nu jobbat de senaste 7 dagarna i rad, en salig blandning med avslutning i går där jag gick av ett nattskift kl. 7.00 och sedan på ett kvällsskift 13.30 och hann sova, äta och ta mig dit också, men det straffar sig. Jag mår inte bra idag och jag visste att det här skulle komma. Men jag gör allt för att fly från ångesten och det är skrämmande.

Bestämt mig för att höja min anti-depressiva till det dubbla från och med idag och nästa vecka, på torsdagen så åker jag på semester till Uddevalla över helgen, jag tänker ta med mig en bra bok eller två och sen njuta av västkusten och hoppas på bra väder så vi kan åka till Marstrand, Lysekil och Grundsund, fick mamma att lova att hon ska spara makrillshuvudet om de äter någon makrill så jag kan lägga mig på en brygga i Grundsund och försöka fånga strandkrabbor, sen får jag nog leta upp en baddräkt, jag kommer nog vilja bada. 

Där tog energin i huvudet slut, dags att ta mig till affären och handla hem vettiga saker och sen ta en promenad i den strålande solen, tror att det är bra för hjärnan och sen kan jag slappna av och vara idag. Tänker unna mig själv det.

Rent viktmässigt har jag pendlat upp och ner från 114,5-115,5, det är inte ovanligt att kroppen stannar upp, går upp lite och står still, men blir ändå frustred, för hoppas fortfarande på att komma ner till 112 kilo till den 14 juli, då har jag lyckats gå ner 25 kilo på tre månader. Men får se vad som händer, kroppen reagerar på allt som varit den senaste veckorna.

Nej, nu affären, sen vila och god mat också kanske...

Idag är det alltså påskafton, det är tomt i Karlstad i år, vissa år får jag besök från Stockholm och de är alltid lika välkomna. Själv väljer jag att inte åka till föräldrarna, är inte mycket för stortider överhuvudtaget. Men känner mig nedstämd idag. Orkar inte vara pigg och glad och nyter idag. Hade lite svårt att somna i går kväll och sov dåligt i natt, en av katterna var väldigt på så fort jag råkade röra på mig och vaknade tidigt och kunde inte somna om. Väldigt frustrerande när jag haft tre dagturer den här veckan och nu så när jag fick chansen att sova så sket det sig.

Sitter här i soffan och känner bara att tiden står still. Satt stor del av kvällen igår på http://www.viktop.se/forum/index.php och läste och insåg att för det första så den operationen jag ska göra är inte bara ovanlig i värmland utan i Sverige i övrigt också och vikten av stöd från omgivningen. Och det har jag, men samtidigt kan det kännas ensamt ibland, för jag tror det kan vara svårt att verkligen förstå hur det känns att hela tiden vara störst bland de runt omkring än, hur pinsamt det är att inte kanske orka på samma sätt som alla andra, att behöva stanna till och hämta andan när jag ska gå upp för flera trappor, att jag gör val av den anledningen att jag orkar inte.

Jag har aldrig varit normalviktig, långt mindre smal och igår på forumet satt jag och läste inlägg om att de kan säga att de inte längre är överviktiga, för mig är det ett enormt steg dit, första steget är att komma ner till att vara enbart fet enligt BMI. Och dessa finns i tre olika grader enligt WHO, sen övervikten och sist ner till normalvikt. Gjorde ett litet test:

Table 1. Nutritional status

Ditt BMI är 52.2 vilket betyder att du har viktklassen Fetma. För att komma ner på normalvikt behöver du gå ner 71.4 kg. Hmm, ja, om jag har tur... Själv tänker jag göra som en väldigt god väninna gjorde när hon bestämde sig för att gå ner i vikt, hon satte små mål och det är samma sak för mig. Mitt första mål blir att komma under 130 kg. För många är det här säkert svårt att greppa, Vad gör man för att komma upp i en sån vikt? Jo du, man äter fel, för mycket och motionerar alldeles för lite, kort sagt, det jag stoppar i mig överväger det som jag gör mig av med. Men det kanske inte är så svårt att förstå, däremot tror jag många som kanske som mest haft 5-10 kilos övervikt inte kan förstå hur jag lät det bli så här illa. Och det däremot är jättesvårt att säga något om, för mycket handlar om förnekelse under lång tid och självhat. Om du inte älskar dig själv så låter du din kropp lida för det, du kan göra det genom att vägra den mat eller ge den fel mat eller för mycket mat. En person som fanns i mitt liv ett tag, hon gjorde ett gästspel kan man säga, sa till mig, på ett sätt som gjorde att jag fällde taggarna utåt, att jag dricker upp mina kalorier genom cola på en dag och sen till det läggs mat, sockerfyllda och fettfyllda saker. Och ja, det är sant, men första gången hon sa det var vi själva, och det var väl ok, även om man kan säga sanna saker på olika sätt och sen sa hon det flera gånger framför andra och tänk er själva. Vi har alla en svag punkt, det kan vara vikten eller något med vårt utseende eller något som vi gör, men inte har så lätt för att ändra på och så får du den slängd i ansiktet av någon som du tror är din vän. Först i ensamhet men sen också bland folk, som känner dig skapligt. Det hjälper absolut inte motivationen att sluta med beteendet! Det snarar eskalerar det, för jag blir som en tjurig treåring och hatar mig själv ännu mer. Jag har flera vänner som pratat med mig om colan och de har gjort det med kärlek och vänlighet och jag vet att de menar väl, men det är inte alltid så lätt...

Sen vill jag förtydliga om BMI, det kan vara en hjälp på vägen för att bestämma hur en människas kroppsstorlek är, men muskler väger mer än fett och vatten så en vältränad person kan ha BMI överviktigt/fetma klass 1 men vara väldigt sund så ta inte BMI på dödligt allvar utan utgå från hur ser min kropp ut och hur mår jag? Men när du kommer upp i min BMI-klass så tror jag faktiskt inte att jag kan komma undan med att det är muskler *ler försiktigt*. Och det är skadligt och slitande på kroppen, jag har haft tur, än har inte höfter och knän börjat protestera, blodtrycket är inte påverkat och blodsockret ligger stilla på förhöjt men inte diabetes och gjort så i över 2 år, det är alltså fastep-glukosen som är förhöjd och inte HbA1c, det som använts för att säkerställa diagnosen diabetes. Men den här turen kommer inte hålla i sig och jag är glad att jag får den här möjligheten nu och inte då, när allt redan gått för långt.

Om en vecka påbörjas den flytande kosten och ja, det hålls inte igen nu precis, men tror det har lika mycket att göra med alla känslor som jag har inom mig som att om en vecka är det kört, det mesta av det jag äter just nu kommer jag inte kunna äta efter operationen och det jag kommer att kunna äta kommer att ske i en betydligt mindre mängd.

Nu är jag slut, rent mentalt och gav pizzabudet en påskpresent, trodde han skulle komma senare så satt fortfarande i handduk efter duschen och ja, det var bara att springa och öppna ändå. Skulle ha tappat handduken så skulle present ha öppnat också.

Nu soffläge med NKSE-tenta och Astrid som i slutändan dör i varje tenta.