Har bara några dagar kvar på praktiken nu, har riktig nedräkning nu innan jag kan få ansöka om min legitimation och få det här färdigt en gång för alla och kunna lyfta månadslön, ta semester som faktiskt är betald i höst för att vara hundvakt åt mina föräldrar som ska åka bort. Men den senaste tidens stress med både jobb och praktik börjar ta ut sin rätt, jag är nedstämd, lägenheten ser ut som kaos och har inte ork att städa. Men måste för på tisdag kommer bostadsbolaget på sin årliga inspektion och vill att det i alla fall ser acceptabelt ut när de kommer, men vet inte hur jag ska orka, sitter här och känner mig panikslagen över allt som behöver göras och ingen som helst energi att göra något alls. Sedan har stressen triggat igång gamla takter med, jag har i många år haft problem med mat och aptit när jag är trött och stressad eller deppig, jag tappar aptiten, maten smakar inte, jag vill inte äta alls helst, vilket kanske inte har varit optimalt innan, men jag har fixat det för när jag väl åt så blev det ju en relativt stor portion, men nu vill jag inte äta för inget smakar och jag blir oftast illamående när jag äter eller tänker på mat, men jag måste äta regelbundet, jag är dock väldigt glad att jag har vänner som stöttar och bråkar med mig. Jag har redan innan den här perioden började visat tecken på att min kropp inte får den näringen som den behöver så jag ska dricka två näringsdrycker per dag, jag får kämpa med det också, de smakar ok, men någonstans i hjärnan vill inte den koppla varför det är så viktigt och det är lätt att glömma bort.

Det är maten som är mitt stora problem och gamla, inrotade vanor, jag måste försöka äta även om jag mår illa, jag är stressad, jag inte är hungrig, men det är jävligt svårt och sen kommer den där lilla rösten längst inne från en vrå, men vad då, om du inte är hungrig så ät inte, om du är stressad är det kanske bättre att du äter sen för du kommer bara äta för snabbt och må illa. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, ställa en klocka skulle vissa säga, men det funkar inte, jag skulle bara stänga av den och skita i den för det är inte motiv som fungerar, jag funderar på att skriva matdagbok, men jag är rädd för att det ska utvecklas så att jag inte äter för då behöver jag inte skriva och då behöver jag inte se vad jag stoppar i mig. Samtidigt som jag är LIVRÄDD för att jag i det långa loppet kommer behöva bli inlagd med dropp för att jag är undernärd.

Jag är så kluven, jag vet alla risker, jag vet vad jag borde göra, jag försöker följa de råd jag får av de som gjort samma operation och genomgått liknande operationer, men jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen. Kanske borde hitta någon som kan flytta in, men är inte så jävla lätt när alla har sina egna liv och jag vill inte vara till besvär heller, men jag vet att de vänner jag har och pratar med om det här ställer upp på alla sätt de kan, genom att tjata och bråka med mig så jag ger upp och äter. Och jag mår bättre, men jag måste försöka att klara det här på egen hand också, jag vill komma tillbaka till de vanorna jag hade där ett tag, när jag åt regelbundet, jag mådde bra. Men sen kom stressen och med stressen en nedstämdhet och med den allt annat. Jag vill bara nå en balans igen :(

Först vill jag be om ursäkt för jag inte har uppdaterat på så extremt länge, men det har varit full rulle i livet med jobb, åka bort till både ena och andra stället, jag har varit nere hos mina föräldrar och hälsat på i två omgångar och jag har även varit uppe i Idre Fjäll en vecka och försökt slappna av. Jag har även jobbat som tusan känns det som, men nu börjar det lugna ner sig, iaf i mitt huvud för jag har bestämt mig för att jag ska lära mig att priotitera mig själv ibland, att inte automatiskt säga ja för någon frågar utan tänka efter innan.

Så vad har skett sedan sist? Mycket faktiskt, börjat komma in i sjuksköterskerollen lite mer, men jag känner att jag har lång väg kvar och bara känner att herre jävlar, kommer jag fixa det här verkligen? Är det här rätt väg för mig att gå? Men jag tror faktiskt det. Snart ska jag återvända till skolan och vara student igen, inte ha eget ansvar utan ha en sjuksköterska som är ansvarig för det som jag gör, vilket känns helt sjukt faktiskt för på helgerna kommer jag återvända till jobbet och ha eget ansvar, kommer nog kännas väldigt schizo om jag ska vara ärligt. Men jag trivs väldigt bra på min avdelning och jag har roligt med mina arbetskamrater!

Så vad sker förutom jobbet? Vikten tickar neråt, som lägst har jag varit nere på 101,7, alltså mindre än två kilo kvar till den magiska gränsen och jag tror jag inte varit där på minst 12 år så det känns helt sjukt! Och klädkontot det bara växer då kläder blir för stora och måste köpas nya. Dock är jag dålig på att ställa mig framför en kamera och när jag tittar på mig själv i spegeln så kan jag se att jag gått ner i vikt, men ser nog fortfarande mig själv som innan operationen, det är svårt att ta in att jag inte är överfet längre utan bara fet och på väg neråt. Men på lördag är tanken att jag ska ner till en affär i närheten och köpa nya kläder, i normala storlekar, men de är stora i storleken och sitter tajt, men tydligen är det ok, jag behöver inte gömma mig längre, men det är ett beteende som är EXTREMT svårt, jag tycker att fy fan, ska jag verkligen visa upp att det där fläsket som jag drar runt på? 

Rent psykiskt så har jag pendlat en hel del, med mycket jobb gjorde att jag inte kunde ta mig tiden att reflektera och det gjorde att allt samlades inom mig. Jag är så glad att jag har vänner som H., S. och V. som lyssnar på mitt gnäll, ger mig råd som jag egentligen vet och som inte dömer mig när jag gnäller och är grinig och jävlig. Jag tror att det har varit för mycket med annat också och jag har inte kunnat göra på samma sätt som tidigare, nämligen trösta mig med mat, gömma mig bakom maten, belöna mig med maten. Allt kunde matens användas till och det är svårt att bryta sådana beteenden och det är ok att inte alltid få dåligt samvete när det inte funkar för mig, men det kommer ordna sig, får bara ta mig i kragen och prata med Torsby igen och be om remiss igen för att få någon att prata med om beteenden!

Och nu är det alltså två veckor kvar tills jag ska ut på praktik igen, det kommer gå bra, sedan kommer jag ha min legitimation och kunna fokusera på att bara jobba. Och kunna fokusera på mig själv också, det är några fullspäckade veckor jag har framför mig utöver praktik och jobb, i oktober ska jag vara hundvakt så mina föräldrar ska kunna åka till Säffle operan, och sedan ska jag i november både gå på Ladies Night med några tjejer på jobbet och sedan ska vi även gå på Evigt ung med de. Något jag ser fram emot, men redan på lördag ska jag ut på med några från den gamla klassen från uni och käka middag och ha trevligt. Sedan i december ska jag återigen vara hundvakt för då ska mina föräldrar åka till Prag för att fira deras 40-åriga bröllopsdag och det känns roligt att kunna hjälpa till.

Men jag försöker ta itu med ett stort problem, som min övervikt skapat, nämligen min frivilliga isolering, jag har inte velat gå ut och vara med folk för jag tycker att folk stirrar på mig och jag vill verkligen bryta det här och gänget som jag jobbar med är så underbara och trots att jag är ny på jobbet så försöker de verkligen göra mig till en i gänget och jag är så glad för det! Jag är så tacksam för att jag fått den här chansen av landstinget att få en ny möjlighet till ett liv.

Jag har även skaffat ett gymkort och nu tänker jag försöka ta tag i allt och göra det här till en bra möjlighet även om kilorna försvinner av sig själv just nu.

Sedan får jag besök i helgen också, är aldrig fel med sådana, det är alltid roligt när telefonen ringer och jag hör E:s röst och han frågar om de är välkommna i helgen för han hade tänkt fel och det är bara en bonus att det sker en helg när jag  är treledig :) Så i morgon blir det till att röja och ta mig till affären och köpa hem så det finns saker hemma att bjuda på.

Glömde ju bort en viktig sak som ska hända, i december, två dagar före jul ska jag gå på Sabaton i Karlstad och biljetterna är köpta, till mig, till E och två biljetter till V. och D. Fan vad skoj det ska bli, har ju för fan mycket att se fram emot!! Jäklar vad jag försöker iaf!

Första lediga dagen på en vecka och jag sitter och grinar... Nja, det är väl både positivt och negativt som gör det, men är trött idag, men kanske inte så konstigt, gått från dag och kvällsjobb till natt och sen tillbaka till kvällsjobb så varit en vecka som gått upp och ner och jag är trött, men nu så jobbar jag kväll i morgon, sen dag lördag, kväll söndag. Men nattjobbet har slängt alla matvanor åt helvete och det fungerar verkligen inte just nu. Jag åt några nötter till frukost idag och är verkligen inte det optimala! Ska iväg till affären och handla snart, så jag kan försöka göra en omstart när det kommer till maten! 

Men fattade ett beslut idag som legat och gnagt inom mig sedan operationen, skickat ett brev till Torsby och dr. Axer, inte han som opererade mig, men han som sådde tanken i huvudet och den doktor som jag har ett förtroende för när det kommer till det här, jag har bett om remiss för samtalskontakt ang. min ätstörning, helst av allt vill jag ha en kontakt med ätstörningsenheten här i Karlstad, men vill ha en blandning av KBT eller liknande samtidigt som en gammal hederlig samtalskontakt kan rensa ur skallen också. Jag vill ha både och, jag vill ha bort tänket kring maten samtidigt som jag får reda ut alla känslor kring det så jag inte skapar andra negativa beteenden, vilket också är en stor rädsla.

Det finns risker för någon som mig, som gjort en viktoperation och har ett beroendetänk att när jag nu inte kan eller vill använda mig av mat, jag försöker verkligen tänka när jag handlar så det blir rätt saker som kommer innanför dörren, men vad jag vill och vad min hjärna vill är olika, att jag tar till andra saker för att dämpa alla känslor och ångest och det har jag redan gjort. Jag har gått tillbaka till ett gammalt invant beteende där jag tackar ja till ALLT jobb jag blir erbjudet för när jag är hemma så får jag ångest... Så nu jobbat de senaste 7 dagarna i rad, en salig blandning med avslutning i går där jag gick av ett nattskift kl. 7.00 och sedan på ett kvällsskift 13.30 och hann sova, äta och ta mig dit också, men det straffar sig. Jag mår inte bra idag och jag visste att det här skulle komma. Men jag gör allt för att fly från ångesten och det är skrämmande.

Bestämt mig för att höja min anti-depressiva till det dubbla från och med idag och nästa vecka, på torsdagen så åker jag på semester till Uddevalla över helgen, jag tänker ta med mig en bra bok eller två och sen njuta av västkusten och hoppas på bra väder så vi kan åka till Marstrand, Lysekil och Grundsund, fick mamma att lova att hon ska spara makrillshuvudet om de äter någon makrill så jag kan lägga mig på en brygga i Grundsund och försöka fånga strandkrabbor, sen får jag nog leta upp en baddräkt, jag kommer nog vilja bada. 

Där tog energin i huvudet slut, dags att ta mig till affären och handla hem vettiga saker och sen ta en promenad i den strålande solen, tror att det är bra för hjärnan och sen kan jag slappna av och vara idag. Tänker unna mig själv det.

Rent viktmässigt har jag pendlat upp och ner från 114,5-115,5, det är inte ovanligt att kroppen stannar upp, går upp lite och står still, men blir ändå frustred, för hoppas fortfarande på att komma ner till 112 kilo till den 14 juli, då har jag lyckats gå ner 25 kilo på tre månader. Men får se vad som händer, kroppen reagerar på allt som varit den senaste veckorna.

Nej, nu affären, sen vila och god mat också kanske...

STATUSUPPDATERING, INNEHÅLLER FEST OCH EXAMEN

Ja, jag har ju inte uppdaterat bloggen på ett bra tag, men drabbades av diverse olika saker som gjorde att det inte blivit av, det började ca 2-3 veckor efter operationen, jag fick en djävulsk smärta i magen, som vägrade släppa och trots dubbelbehndling med panodil och voltaren. Jag ville inte göra något utan bara ligga i den ställning där det inte gjorde ont, att andas djupt gjorde ont, hosta gjorde ont och nysa gjorde ont och så klart blev jag förkyld med nysningar och hosta. Men ca 2,5 vecka efter op var jag på examensfest med klassen på Pitchers i Karlstad, det var jätteroligt och jag hade ork att stanna ute till klockan 2 på natten med högklackat och allt :-). Och då var det bara en vecka kvar till examensceremonin i skolan, men smärtan kom lördagkväll, låg på sidan och skulle lägga mig på mage i soffan och det smällde till och det gjorde skitont. På måndagen tog jag kontakt med Torsby om det var normalt att ha ont, på kvällen fick jag ett samtal om att de ville ha upp mig på röntgen dagen efter och jag skulle gå via akuten. Jaha, var bara att kliva upp och ta tåget tidigt upp och sen vänta på att få en röntgentid, men var trevliga sjuksköterskor iaf, även om läkaren var en idiot, genomgick en kontraströntgen som inte visade något och tog prover som inte visade något för det kunde jag inte få göra i Karlstad, gud förbjude! Så åkte hem igen utan ny medicin, dagen efter kom mina föräldrar upp inför examen. Smärtan hängde i! Men på fredagen var det dags, då examinerades jag som sjuksköterska, var en underbar cermoni och tack vare en bra vän hade jag inte ont då jag fick tradolan att ta. Helgen gick och mejlade torsby och bad om att de skulle skriva ut tradolan så jag hade hemma att ta. På måndagen började jag på mitt nya jobb som sjuksköterska på dispans på en avdelning på sjukhuset! Känns underbart, måndag och tisdagen gick jag på 2 tradolan om dagen tillsammans med hjälpdoser av voltaren och panodil under dagen, men onsdag och torsdag slapp jag, sen fredagen och lördag morgon tog jag tradolan då jag hade redigt ont igen, men nu verkar den släppa igen och klarar mig på panodil och voltaren. Och ska snart iväg och jobba, vissa dagar har jag problem med att äta och andra dagar går det lättare, men får i mig 4 måltider per dag, frukost, lunch, middag och minst ett mellanmål och enligt dietisten är det ok. Men svårt ibland att få ihop det :( men så är det ju!

SJÄLVHAT, SJÄLVFÖRAKT OCH ÖVERVIKT

Självhat och självförakt är något som jag känt i många år angående min kropp och mig själv, jag blev inte så överviktig som jag är och varit under flera år för jag älskar mig själv utan allt handlar om en ond spiral som handlar om hat, förakt, missnöje, rädsla och en vilja att skada sig själv. Iaf för mig. Jag försökte intala mig själv att jag kunde älska mig själv även om jag hela tiden omedvetet och medvetet straffade mig själv och föraktade mig själv. Jag åt för att belöna mig, jag åt för att straffa mig själv, jag åt för att trösta mig, jag åt för att gömma mig. Jag rökte två paket om dagen, jag drack mängder med läsk, jag åt helt fel, både i portionsstorlekar, typen av mat och vilka måltider jag åt. Jag tröståt mellan måltiderna, allt som var sött, salt, fett och som kunde dämpa mina känslor. Jag brukade säga att genom min livsstil gav kroppen en valmöjlighet om hur den ville dö, cancer, hjärtinfarkt, stroke, diabetes med deras följdsjukdomar. Jag försökte få det att låta som jag skämtade, men nej, det var inget skämt, det var allvar, det var så jag resonerade, varför ska jag förstöra kroppen genom bara ett sätt när det finns mängder av sätt att göra det på? Varför inte förstöra min egen hälsa på alla sätt jag bara kan då jag avskyr mig själv och inte vill något annat än få gömma mig för ingen kommer ändå vilja ha mig...

Det är en del av mina tankar, jag fortsätter med fortsättningen senare, det här väcker mycket tankar och känslor som jag vill kunna få ordning på innan jobbet så jag inte har tankarna på annat håll när jag väl är där. Tack till alla som orkar läsa, ta hand om er! Ha en bra söndag nu!

Jag har varit dålig på att uppdatera min blogg, men nu kommer då min "op-berättelse" och hur jag mått sedan dess, idag är det över en vecka sedan jag opererades. 

På tisdagen den 15 maj så väcktes jag runt halv sex på morgonen av nattpersonalen för min sista hibiscrubdusch och ombyte till op-kläder, natten innan hade jag sovit i en sån där nattskjorta och trosor från landstinget och fy fan säger jag bara! Aldrig mer! Sitter åt helvete på och är obekväma också, det är synd att vi tvingar på patienterna de, måste finnas bättre kläder att få sova i. Men iaf så drog jag på mig sådana kläder igen samt opstrumpor efter duschen och promenerade tillbaka till sängen, somnade om tills dag-sköterskan väckte mig igen, gav mig min premedicinering innnan operationen och satte en PVK (en nål som sitter kvar i venen) och så åkte jag ner i sängen upp till operation där jag fick blå tossor på mig och gå från sängen in till op-bädden där jag la mig. Det var jättetrevlig personal som lindade mina ben och jag fick andas in syrgas i en mask och sen kom sövningsgasen. Jag kände mig varm och tung i kroppen och sen var jag borta. När jag vaknade var jag på uppvaket och hade så jävla ont i magen, det kändes verkligen att de varit och skurit i mig kan jag säga. De gav mig mer smärtstillande, rättade till syrgasgrimman, ringde mamma som jag ville och jag försvann in i en annan värld ett tag till. Sakta vaknade jag till liv, fick smärtstillande 1-2 gånger till på uppvaket. Jag var nog en lite jobbig patient för ville inte ha syrgasen fastän min syremättnad låg kring 90-91, men när jag fick sätta mig på sängkanten steg den till 94-95 så hon gav upp. Men fy fan vad ont det gjorde att sätta sig på sängkanten, fick lägga mig på sidan och sen använda mig av mina armar och armbågar för att komma upp i sittande och då snurrade det lite, men fick skölja munnen med vatten och det kändes bra. Jag hade dropp som gick, tre PVK som alla satt i vänster ar, två på handryggen och en i underarmen med trevägskranar som hängde och det var jobbigt när jag skulle röra armen så de var helt lösa. Sen fick jag stå upp en kort stund med hjälp av ett gåbord. Dock hade jag KAD när jag vaknade, jag fick veta det innan jag sövdes, men innan hade jag blivit lovad att slippa sådan, men när jag vaknade och hade så jävla ont var det jävligt skönt att slippa ta sig till toaletten!

Jag var kvar på uppvaket till klockan sju den kvällen trots att jag var den som opererades först på morgonen, tror det var delvis min smärta, delvis min sämre syresättning och allt möjligt som gjorde att jag blev kvar. Sen fick jag åka ner till avdelningen igen där jag låg i ett ensamrum första natten. Det var skönt, men hade ont och hittade en ställning som jag ville ligga i och där det inte gjorde så ont i magen heller. Men det var svårt att somna till, slumrade mest den kvällen och natten och varje gång jag kände att jag höll på att somna kom den stackars nattsköterskan in och skulle ta blodtryck, puls och andra kontroller, första gången fick jag ligga kvar på sida nära de tog blodtrycket, men inte andra och hade hon varit inom avstånd hade jag slagit till henne, det gjorde så jävla ont när jag var tvungen att lägga mig på rygg, hon bad om ursäkt och jag hörde på henne att hon menade det. Men just då ville jag bara strypa personen som tvingade mig att ligga på rygg när det gjorde så jävla ont!

Första dagen efter operationen fick jag dricka 0,5 liter vätska! På en hel dag! Det var faktiskt hemskt jobbigt trots dropp. Visserligen gjorde det ont att bara svälja skiten, det kändes hela vägen ner i magen, men träffade doktorn och satt uppe flera stunder under dagen, gick lite och blev av med KAD, DET var riktigt skönt! Kunde röra mig mer fritt och slapp ha den hängande i byxlinningen när jag försökte gå lite. Fick en PEP-pipa att blåsa i då jag lät tjock i näsa och hals för att hjälpa på andningen, försökte använda den en gång i timmen. På eftermiddagen fick jag besök av en kursare, det var skönt, men jobbigt att sitta uppe och var helt slut hela dagen. Sen på kvällen fick jag byta rum, till en fyrsal, det var ok, men jag hade svårt att slappna av. I rummet fanns en annan som gjort en gastric by pass dagen innan mig och hon var bra mycket piggare, sedan hade jag två andra medpatienter också som inte var så pigga. Och det gjorde att jag hade svårt att slappna av, men somnade tillslut och sov skapligt den natten.

Sen på torsdagen åkte jag hem, jag ville hem så fort som möjligt, ja, jag har fortfarande ont och på torsdagen var jag rätt slut, men ville absolut hem. Så doktorn skrev ut mig, jag satte mig på tåget till Karlstad och möttes upp av mamma på stationen. Det var så skönt att se henne och jag ville bara komma hem. Så vi tog en taxi hem till mig och då släppte mycket, men fick ont, jag hade riktigt ont den dagen. Och drack "mat" för första gången. Mamma var snäll och handlade åt mig för jag kände att jag orkade inte själv, orkade inte ta mig till affären.

På fredagen så gick vi upp till centrum och hämtade ut paket på posten och hem igen, sen gick vi två vändor kring huset vid två olika tillfällen och det kändes bra och helt ok och skulle det fortsätta så här så skulle det ju inte vara några problem alls, då skulle jag komma igång rätt snabbt. Även om magen var strulig så hjälpte blåbärssoppa med just det, antagligen reagerade den en färdig smoothie från naturdiet och blev nog för mycket. Men på lördagen så var jag helt väck, det gjorde ont i magen och jag mådde inte alls bra. Kom inte ut alls och kände mig väldigt eländig och less. På söndage så var det lite bättre och jag och mamma tvättade i tvättstugan och det gjorde ont, men var ok, jag överlevde.

Sen i måndags så gick vi upp till centrum till konsum och solarreturen och det skar i magen på vänster sida som om jag hade knivar som gick in, fick sätta mig när jag kom upp till centrum och vila, sen till solarreturen och konsum, vila igen och sen hem för att sträcka ut mig i sängen och vila ännu mer. Mådde verkligen skit. Sen i går så åkte mamma hem, jag följde med henne till busshållplatsen och stod där tills bussen kom och gick sen hem igen, min mage gjorde jävligt ont, men jag skulle absolut inte sitta ner. Envis är jag.

Idag funderar jag på en promenad, men får ser hur magen reagerar, om det gör ont och så där, är rätt sliten känns det som i huvudet, men fått tider för agrafftagning den 29/5 10.20 Ska bli skönt, de kliar lite, iaf en del av de, men har 6 stora plåster på magen där det sitter agraffer under och 3 små, där jag inte tror att det sitter agraffer iaf, men plåstren får sitta kvar till agrafftagningen. Ett av såren blödde en av de första dagarna efter hemgång, men annars har det bara varit små fina läckage, inget annat så det känns ändå ok med allting. Men längtar till jag får börja med mat och inte soppor längre, drömmer om ett kokt mosat ägg med kaviar och en kokt potatis, stekt kyckling som mosas och lite mosade champinjoner till :-D. Det är drömmåltiderna som blir om mindre än en vecka om jag har tur... Men första "riktiga" måltiden, den varma blir nog fiskbullar och en kokt potatis, lite snällt mot magen så där.

Och igår fick jag glada nyheter från min avdelning som jag ska jobba på i sommar, hon har tagit reda på att jag kan jobba som sjukskötersa på dispans! Så nu får jag jobb som ssk i sommar i stället för usk och det känns jätteroligt verkligen! Hon frågade om jag ville börja innan 11 juni, men känner att det är nästan 4 veckor sedan operationen och vill inte få komplikationer som gör att jag inte kan jobba i sommar så börjar först då. Vill verkligen kunna jobba i sommar utan strul!

Men nu vila en stund, är rätt slut i skallen, men bör nog äta lunch innan jag lägger mig och vilar så jag inte glömmer bort en måltid, det är jobbigt nog ändå att få i mig allt under en dag tillsammans med all vätska som jag ska få i mig.